Jag vet inte hur jag ska skriva, hatar att behöva skriva det men det är väl lika bra att gå rakt på sak antar jag. Och de som tycker det är jobbigt, mår dåligt och blir triggade av att läsa om kropp, vikt och viktnedgång behöver inte läsa.

Jag har gått upp jättemycket i vikt. Och det kommer väl inte som en överraskning för någon eftersom, ja det syns ju tydligt. Och jag mår skit över det såklart, med en uppfostran i vårt samhälle så mår man ju ofta dåligt över att inte vara smal och snygg vilket är två saker som tydligen ska höra ihop.

OBS!! Här vill jag flika in att jag inte tycker att det är fult att vara överviktig. Jag tycker inte att det är fel. De jag känner eller ser ute som inte är ”normsmala” tycker jag ser fantastiska ut. Men på mig själv sitter allt fel och ser hemskt ut, tycker jag.

Och det är inte bara utseendemässigt. Mina kläder passar inte längre. Ångesten över att hösten kommer och jag inte har några byxor jag kan ha. Att vinterjackan kommer vara för liten. Och nej, det här är ingen inbillning. Jag har fått köpa nya, större kläder för att ens ha något att ta på mig i våras och nu i sommar. Oh nu sitter de kläderna som ett korvskinn. Upp, upp, upp pekar vikten och när jag idag ställde mig på vågen fick jag en chock. Sen i vintras när jag sist vägde mig har jag gått upp 7 kilo och sen jag vägde mig gången innan det ungefär 10 kilo. Så ja, 17 kilo plus. Det är ingen inbillning eller ”något som inte syns”. För syns gör det, och känns.

Jag orkar knappt springa längre. Långa pass är ett minne blott, tempot har dragits ned avsevärt och det är skitjobbigt. Och jag har inga träningskläder att ta på mig. Har fått köpa ett par nya linnen, shorts och en sport-bh.

Mina vanliga bh:ar skaver så jag har ständiga märken, jag får skavsår mellan låren och under överarmarna när jag springer och allt känns uppriktigt sagt förjävligt.

Och hur kunde det bli så här kan man ju undra? Jag tränar ändå 4-5 gånger i veckan, löpning och styrketräning, och det är väl det som gör det här så skämmigt. Att jag tränar så mycket men bara går upp i vikt. Jag väger alltså nästan lika mycket som när Leon var nyfödd.

Nu vill jag inte ha några kommentarer om att jag ska strunta i vågen, att jag är fin som jag är och att jag ”bara” behöver göra si eller så. Jag mår skit och tänker på det här typ 80% av min vakna tid. Och jag skäms, jag skäms så himla mycket att jag seriöst haft tankar på att inte träffa gamla kompisar jag inte sett på ett par år på grund av hur jag ser ut.

Jag märker det på omgivningen också. När jag gått ner i vikt och var normsmal så fick jag så mycket komplimanger för hur snygg jag var, hur duktig jag var och vilken inspiration jag var. Nu ekar det tyst vill jag lova, det är ingen som tycker man är snygg när man går upp i vikt. Och jag vill starkt poängtera att det har inget med min känsla att göra, att jag vill att folk ska säga att jag är snygg. Jag vill bara understryka hur fucked up samhället är och hur mycket värde vårt utseende har. Mina nära och kära älskar mig lika mycket vad jag än väger men det är säkerligen någon som bakom min rygg utbrustit: Oj vad hon har gått upp i vikt!

Och när hände detta då? Ja säg det.. efter förra sommaren tyckte jag att jag lagt på mig lite, skaffade en PT och hade ett par månader. Dock var jag för ofokuserad och kände att det var inte värt pengarna då så jag slutade i december och där sa det pang och jag gick snabbt upp i vikt. Fattade det inte själv.

En kompis la upp en bild på mig från en fest i somras och när jag såg den ville jag försvinna. Herregud. Satte den bredvid en ett par år gammal bild och skillnaden är enorm.

Jag mår skit över att se skillnaden. Jag måste göra något åt det här för att inte tappa det totalt och idag signade jag upp mig på ViktVäktarna. Typ det enda sätt jag inte gått ner i vikt med. Så, det är dags att börja om igen. Tyvärr kan jag inte förlika mig med det här och älska mig själv för hur jag ser ut. Det påverkar min löpning och det lider jag av. Så, det var min sanning som jag inte velat skriva om innan för att jag skämts så mycket. Även om det är uppenbart för alla som ser mig så kan jag ju låtsas må bra om jag inte pratar om det.

Jag vill kunna ha mina kläder igen, sjukt att behöva köpa allt nytt. Jag vill orka springa långt och snabbt igen. Jag har säkerligen fått hälsporre på grund av min snabba viktuppgång och belastningen har blivit för mycket. Jag vill bara må bra i min kropp.

Så ligger det till. Vill ni att jag skriver om den här resan? Redovisar hur det går? Eller är det bara jobbigt att läsa om? Jag vet inte hur jag ska göra men era åsikter kanske kan hjälpa mig välja.