31 augusti

Idag är det min älskade farmors födelsedag. En tung dag eftersom det även är ett år sen som jag träffade henne för sista gången. Hon skulle ha fyllt 82 idag och hon borde ha fått fylla 82 också. 87 år ville hon bli, sen kunde det räcka. Men det fick hon inte, så fruktansvärt orättvist.

Sista dagen vi träffades så var hon så trött. Hon orkade inte prata utan låg i sängen och jag höll hennes hand. Jag hade bakat till henne (som alltid då hon älskade mina bakverk) men hon åt nog aldrig de muffinsen. Jag skulle jobba samma kväll så jag var tvungen att åka. Jag ville säga så mycket men jag kunde inte för jag bara grät men jag hoppas att hon vet att jag var där. Jag gav henne en puss på kinden och den var varm..

Jag skulle åka och hälsa på henne på torsdagen igen men hann inte det för dagen efter min födelsedag, på onsdagen, somnade hon in. Jag åkte inte dit och tittade på henne och jag har ställt mig frågan så många gånger under året om det var rätt eller fel. När jag blir riktigt riktigt ledsen så kan jag inte fatta beslut. Jag blir helt handfallen och vet varken ut eller in men jag tog beslutet att inte åka eftersom jag ville att mitt sista minne av henne skulle vara varmt och levande.

Min fina farmor, världens bästa person. Hon har alltid varit så otroligt speciell för mig och jag saknar henne så himla mycket.

Slut

Nu är det slut. Alla kaniner är borta. Jag hittade Jack imorse i sitt hus och jag reagerade knappt. Det var liksom bara det jag gick och väntade på. Nu har jag inga kaniner mer, sjukdomen tog dem allihop.

Så sorglig bloggen blev nu.. Jag ska försöka skriva om något annat. Idag hade jag och Dixon vår premiär-springtur tillsammans och den gick över förväntan. Vi gick med barnen till skolan och förskolan och sen sprang vi hem. Det är bara en kilometer och det kändes som en lagom början. Dixon var jätteduktig, jag trodde han skulle försöka stanna och nosa och kissa en massa men han sprang så fint framför mig. Ett par gånger blev han lite hoppig och så såg vi en katt och då blev han lite hetsig men annars gick det finfint och han verkade tycka att det var kul.

Sen stack jag ut på en egen runda och det kändes fint i kroppen. Inte ont någonstans, inga trötta muskler. Åtta kilometer blev det och det känns väldigt bra att vara igång och att det gick så smidigt. Nu måste jag bara bestämma mig för nästa utmaning och jag tror att jag vet vad det blir..

Tuff vecka

Det är bara att inse att den här veckan kommer bli tuff. Dagen idag har varit deppig, sorglig. Jag är arg och ledsen och känner mig maktlös och tog på mig en omogen t-shirt dagen till ära.

Jag har tagit det lugnt hemma, packat upp, vikt tvätt, klippt gräset, handlat.. Nemo hade med en kompis hem från skolan och de lekte så himla fint och jag planterade om blommor och släppte ihop kycklingarna med hönsen. Det gick över förväntan och kycklingarna blev himla glada av att få komma ut. Hönorna går ju och lägger sig vid sju men kycklingarna var kvar ute och hade inga planer på att sova. Så kul med höns alltså, jag rekommenderar alla som vill ha höns att göra slag i saken.

Två saker har värmt mitt hjärta idag. Det första var ett blombud och paket som Maggi skickat. Så otroligt omtänksamt och fint, vad gjorde man utan fina vänner?

Och när jag egentligen borde börjat med maten messade Nina och bjöd över på ett glas rose i kvällssolen. Jag nappade direkt. Kramar, vin och snack behövde jag verkligen.

Sen fick jag veta att en kollega från Brunslövs-tiden gått bort idag. Hon har haft cancer och jag har väl förstått att det inte sett så så bra ut men ändå.. Det är så hemskt.

Allt känns så skört just nu, ta hand om varandra. ❤️

Helvetet

Nu är Tusan också borta. Fina fina Tusan. Han var som vanligt när jag åkte till jobbet idag men när jag kom hem såg jag direkt att något var fel. Han bara låg i sitt hus och såg trött ut. Jag har suttit med honom i famnen ett par timmar och han har varit lugn, andats tyst. Han har slickat mig på halsen och velat ha min mun och näsa över sin nos och panna, så som man kan se kaniner ligga mot varandra.

Kalle undrade vad jag ville göra men jag kunde inte fatta beslut. Det enda jag visste var att jag vägrade lämna honom att dö ensam ute i mörkret. Tillslut tog Kalle beslutet att vi skulle ta bort honom, så slapp han lida. Jag vet ju att det är det rätta men beslutet är så fruktansvärt att ta. Det var hemskt, han låg så lugnt hos mig men det gick fort och smärtfritt och han ligger nu begravd tillsammans med sin kompis Opie.

Jag fattar inte att det här händer, jag har förlorat nästan alla på bara några dagar. Det finns säkert många som tycker jag är löjlig som blir så här ledsen men kaniner är en väldigt stor del av mitt liv och har varit i nästan 20 år nu. Jag lägger ner mycket tid på dem och jag älskar det. Och nu känns det hopplöst. Jag har sån otur med mina kaniner, kanske jag inte ska ha några? Och nu har jag ju smittan här och den kommer ju vara kvar.

Det känns som ett jävla helvete just nu och veckan lär ju inte ska bli bättre.

Upp som en sol…

Igår var jag så glad efter helgen. Allt jag upplevt, människorna jag träffat, loppet jag genomfört.. När Kalle och barnen mötte mig på stationen fick jag blommor och när vi kom hem hade de gjort så fint hemma, städat och torkat golven och tvättat.. Jag nattade barnen och Kalle gick ut och gav djuren mat.

När han kom in berättade han att Opie var död. Han hade mått bra hela helgen och tidigare idag var han som vanligt. Nu kan jag ju konstatera att det är RVHD2 och får ställa in mig på att Tusan och Jack antagligen kommer att gå bort.. Det är ett jävla helvete det här och jag känner mig så ledsen.

Den här veckan kommer bli tuff känner jag. Vänta på att kaninerna ska dö, på onsdag är det farmors födelsedag och ett år sen jag träffade henne sista gången, på torsdag fyller jag år (och förknippar den dagen med allt annat omkring den från förra året) och på fredag är det ett år sen farmor gick bort. Och jag ska jobba mycket torsdag-söndag så jag kommer inte ha stöd sv familjen då jag knappt kommer träffa dem.

Usch, upp som en sol och ner som en pannkaka. Som en käftsmäll tillbaka till verkligheten.

Världens bästa helg

Nu sitter jag på tåget från Göteborg och är på
väg ner mot Lund. Vi lämnade Sälen strax efter nio imorse så det har varit en lång resdag.

Men vilken helg det har varit! Helt underbar! Och det var vi alla varit rörande överens om. Så härligt ändå med bloggar och sociala medier, att vi kan lära känna varandra och sen träffas och uppleva ett riktigt äventyr tillsammans. Kroppen känns lite stel idag men annars bra och jag förvånas över hur lätt det kändes igår. Det gick så bra och tiden gick så fort, kroppen orkade hur mycket som helst och jag var så glad.

Och så roligt att sen få prata prata prata om loppet med de andra som varit med om exakt samma sak. Diskutera vartenda steg vi tagit och varenda känsla vi känt och man vet att ingen tröttnar på det.

Igår efter loppet gick vi upp till lägenheten, pratade, varvade ner och duschade innan vi gick till O’Learys för en väldigt sen lunch. Åh så gott det var med mat! Och så trött jag blev.. Vi gick upp till lägenheten igen och vilade. Så skönt att få krypa ner i sängen på eftermiddagen och läsa bloggar och kolla serier. Malin, Ida och Mari hade bokat banketten på kvällen så de gick dit vid sju men jag, Sussie och Jenny stannade kvar och drack vin och åt chips och pratade.

En helt fantastisk helg med ett helt fantastisk gäng, det här måste vi göra om!

Sälen Fjällmaraton 2016

Klockan 5.40 imorse vaknade jag, tittade på klockan och sen kunde jag inte somna om fram till klockan ringde 6.30. Vi gick upp och laddade med gröt, mackor, ägg, juice, kaffe och te, breakfast for Champions.

Alla var nervösa, mycket spekulationer kring banan och hur det skulle gå. Solen sken men det blåste sinnessjukt mycket vilket fick alla att vela angående klädval. Jag tog det jag planerat att ha vilket visade sig vara perfekt.

Vid 8.45 gick vi ner till starten, nervositeten höjdes men ändå skönt att det äntligen var dags! Det vi planerat och peppat för sen i mars då den här idén lades fram i Facebook-chatten.

Klockan nio släpptes vi iväg och vi tog det lugnt genom byn och mot första skidbacken. Och vilken jävla backe.. Bara att börja gå och åndå kändes det som fan i vaderna. Backen var lång och det tog tid att komma upp och att komma igång att springa. Benen återhämtade sig snabbt när jag väl kommit upp och jag hade inga problem att komma iväg. Utsikten var så himla fin, vi kutade på och kom efter ungefär 5,5 kilometer kom första vätskekontrollen där Camilla stod och hejade och tog bilder.

Vid vätskekontrollen kom jag ifatt Mari som dragit iväg i backen och vi kom snart till nästa backe och det var bara att kämpa sig uppför. Vilken pärs alltså, men ändå gick det så himla bra!

Vi kom upp för även den backen och hade därmed nått den högsta punkten och det kändes bra. Det var så fantastiskt vackert där uppe och det var lite synd att man var tvungen att hålla koll på fötterna så mycket och inte bara kunde titta ut. Vi fick springa ganska platt och härligt ett tag och sen gick det nerför och vi kom ner i Storfjällsgraven.

Storfjällsgraven var den värsta delen av hela banan. Det var så sjukt mycket sten och mina fötter vrickades hit och dit och jag var livrädd för att skada mig ordentligt. Det gick helt enkelt inte att springa! Det partiet sträckte sig i ungefär tre kilometer och jag var så frustrerad för jag ville inget annat än att få springa. Kroppen kändes pigg och fräsch och jag hade mycket att ge.

Mari drog ifrån mig igen och jag kämpade på med mina stenar, min akilleshäl. När jag äntligen kom ifrån stenpartiet var det väldigt geggigt ett tag och det blev klafsigt och lite jobbigt att springa och snart kom tredje och sista backen! Den backen var lång och seg men inte alls lika brant som de två första så jag kunde springa en del uppför och snart såg jag Maris rygg igen och kämpade för att komma ikapp. Fram till nu hade vi haft vinden i ryggen och från sidan men nu blev det motvind och det var helt galet vad det blåste, inte jättevälkommet men inget att göra åt.

När jag kom ifatt Mari insåg jag att om vi kämpade på och det inte kom några oväntat svåra partier så skulle vi komma in under tre timmar vilket var en riktig drömtid, och jag sprang första halvan av loppet på 1.28. Jag sa det till Mari och vi taggade till och satte fart. Det gick nerför och vi höll 5.20-tempo och jag tänkte att det går för jävla bra för att vara sant! Kroppen var med, konditionen var på topp och kroppen ville bara ge mer!

Snart nådde vi liftarna och då visste vi att nu är det bara nerför fram till målet. Men hur brant det var förstod inte jag först. Har ni provat att springa neråt i en brant skidbacke?? Helt galet, jag visste inte hur jsg skulle göra. Mina tår gjorde ont och ljumsken började smärta, det var så brant att det inte gick att springa på. Mari drog ifrån igen och jag fattar inte hur hon kunde ha sån fart! Jag kunde höra speakern och visste att nu var målet nära, det planades ut och snart hade jag bara serpentinbanan ner mot mål. Samma bana som vi tittat på genom fönstret från där vi bodde. Och jag ökade, plockade ett par placeringar och spurtade in i mål! Så jävla glad!

Och jag kom inte bara in på under tre timmar utan under 2.50! 2.47 närmare bestämt och jag kunde knappt fatta det. En drömtid! Mari kom i mål en minut före och vi plockade på oss banan, chips och vatten och satte oss på ett soligt ställe i lä och njöt av att vara i mål. De andra trillade in en efter en och alla var så nöjda och så glada. Så roligt att vi alla hade en fantastisk upplevelse och att det gick så himla bra. Jag är så glad att jag hoppade på det här äventyret och fick uppleva det här med fem andra underbara löparnördar. Vi kickade ass och planerar redan för nästa lopp!

Ski Lodge

Resan upp till Sälen har gått bra! Tågen var i tid och jag, Ida och Malin lämnade Alingsås strax efter halv tio. Himla kul att ses IRL och löparhistorierna avlöste varandra. Vi stannade till på Grön Ko utanför Säffle som var jättemysigt och jättegod mat, jag tog chili con carne.

Vi kom till Sälen vid 17-tiden och då var Mari som åkt från Sundsvall redan på plats. Jag trodde vi skulle bo i en stuga men vi på bor på Ski Lodge och har start och mål precis utanför fönstret.

Kvällen har spenderats med att hämta nummerlappar, handla mat och frukost och sen har vi lagat pasta carbonara. Sussie och Jenny kom från Norrtälje och vi har ätit, skrattat och fasat för backarna vi ska uppför imorgon. Nu chillar vi lite och ska väl snart krypa ner i sängarna, jag sover i en överslaf. Bredvid en varg.

Att bo med bloggare….

På tåget

Jag hann med bussen imorse. Barnen var jätteduktiga och samarbetade så allt gick smidigt. Det var kallt på bussen till Lund och sen kallt på tåget och då blev jag rädd för att dra på mig en förkylning då jag är väldigt känslig för att sitta och frysa. Hämtade en stickad tröja i väskan men jag tror någon sagt till om värme för nu är det riktigt varmt.

Jag har ätit frukost och sett ett avsnitt av Suits och nu har jag varit och köpt te (22 jävla kronor!) och ska de ett avsnitt till. 9.20 är jag framme i Göteborg!

Tårar

Vilken ledsen Nemo som jag nattade idag. Han tycker det är så orättvist att Julia inte finns mer och jag håller med. Men ändå fint att se vilka känslor han har för en liten kanin. Önskar vi slapp det här..

Jag var ute hos kaninerna länge idag. Imorgon åker jag tidigt och kommer hem söndag kväll och det enda jag kan tänka på är att de kanske inte finns mer när jag är hemma igen. Det känns fruktansvärt måste jag säga. Jag hoppas så innerligt att de klarar sig.

Men nu måste jag fokusera på resan imorgon. Sex kan barnen tidigast lämnas och då på två olika ställen och bussen jag vill hinna med går 6.16. Det blir jäkligt tight alltså. Jag kan nog ta bussen som går efter men då blir det lite tight med tid till tåget som går 7.11 från Lund. Därifrån åker jag till Göteborg och sen vidare till Alingsås och därifrån ska jag och Ida ska åka bil med Malin resten av vägen. Jag är nig klar med packningen hoppas jag, får gå upp tidigt imorgon och dubbelchecka allt.

Magen är bra igen förresten. Lugnade sig framåt kvällen och idag är den som vanligt. En jäkla tur alltså, ska akta mig för vad jag stoppar i mig i fortsättningen.