Kroppspositivitet

Jag försöker att vara kroppspositiv. Genom att inte klanka ner på min kropp inför andra, följa kvinnor på till exempel Instagram som inte följer någon kroppsnorm och att klä mig som jag gillar utan att lägga vikt i hur jag ser ut. Det sistnämnda är svårt och jag lyckas inte alltid men jag jobbar på det.

Nästa steg för mig är att våga visa en bild av mig själv, utan att vinkla och dölja det jag har komplex för eftersom att det hjälper mig att bli mer bekväm i min kropp. Om jag ser en tjej i badkläder/träningskläder som inte ser perfekt ut så tycker jag det är vackert och jag blir glad och känner mig starkare i att inte behöva se ”perfekt” ut.

Jag känner att folk tänker sig att jag ska se mer vältränad ut eftersom jag tränar mycket. Och visst, benen är snygga och muskliga och där har jag inga komplex men när det kommer till överkroppen.. Enligt mig själv har jag för tjocka armar, för stora bröst, valkar på ryggen och en rynkig och slapp mage. Otroligt kritisk inför min egen spegelbild.

Idag tränade jag 10 till 80 reps på uteplatsen och eftersom det var varmt körde jag i endast korta tights och sporttop. Efteråt tog jag en bild och jag velade länge om jag skulle posta den på Instagram men sen bestämde jag mig att det ska jag fan göra. Jag har ju täckt över det mesta av magen men man ser på bilden att jag är rynkig runt naveln, att jag har fett på överkroppen och armarna ser stora ut, MEN inte bara tjocka utan faktiskt starka också.

Och genom att posta den bilden är jag inte ute efter att få snygg-kommentarer utan att andra kan kolla på mig och känna sig stärkta av hur jag ser ut. Jag hoppas det iallafall, jag vill gärna stärka både mig själv och andra.

Så sjukt!!

Ni vet när saker har varit märkliga men man inte reflekterat mer än att det varit lite konstigt? Och så plötsligt faller allt på plats och man bara jaahaaaaaaaa…! Det hände mig idag.

Stealth Elf fick ju en kull på 11 ungar. Jag har varit förbryllad över att det varit sån storleksskillnad på ungarna men tänkt att det är för att de mindre inte fått tillräckligt med mat. Men det kändes liksom som att det hände över en natt, att de större bara drog ifrån. Idag fick jag plocka bort ytterligare en död unge ur boet, tre döda ungar hittills alltså. När jag sen räknade de återstående ungarna fick jag det till 10 stycken. 10..? Jag räknade igen, och igen. 10 stycken. Om det var 11 från början, tre har dött och det är 10 kvar i boet, hur går det ihop?

Och DÅ fattade jag. Storm har ju också varit preggers och lagt ungar i samma bo! Och därför kändes det som att de större växte sjukt mycket under en natt. Och det är därför Storm varit så beskyddande mot ungarna. Och det är därför det ligger monsterstora ungar med klotrunda magar därinne, de har ju diat från två honor och dubbbelt så många gånger mot det normala. Ahhhhhhh……..

Hur trög är jag kan kan man då fråga sig? HUR kan jag inte ha fattat?? Helt sjukt är det iallafall, men häftigt.

Långpass & Kalvinknatet

Vilken dag det var igår! Intensiv men väldigt bra, satt knappt ner en sekund. Fixade med lite allt möjligt på morgonen och vid 10.30 stack jag iväg på ett lite längre löppass med Dixon. Vi tog det lugnt eftersom det var varmt men tog oss förbi rapsfält, på asfalt och genom skog. Skåne är ju så fantastiskt vackert nu, rapsen är så gul att det gör ont i ögonen. 11,5 kilometer senare var vi hemma igen, törstiga och varma.

På kvällen var det dags för lopp – Kalvinknatet! När Nemo kom hem med lappen från skolan så var han inte så sugen men när han kom att tänka på medaljen, tröjan och chokladmjölken så ändrade han sig. Leon var på och ville springa direkt. Jag har peppat barnen i några veckor nu och sagt att om de gör sitt bästa och springer hela vägen så käkar vi på Sibylla på vägen hem. Eftersom loppet var 700 meter tänkte jag att det orkar de, det handlar bara om viljan.

Igår insåg jag att förstaklassarna skulle soribda 1500 meter, ganska så mycket längre och jag tänkte att det kommer Nemo aldrig orka, så jag började peppa att man ska göra sitt bästa, inte ta i för mycket i början och så vidare..

Leon startade 17.45 och var supertaggad, trodde han skulle göra slut på all energi på uppvärmingen. Jag hejade på honom i starten och sen gick jag till målet. Efter en stund kom han, springande, och han var så himla fin. Spurtade ordentligt på upploppet och var trött och jättenöjd när han kom i mål.

18.45 var det dags för Nemo att starta och han stack iväg i ganska hög fart. Jag ställde mig vid målet och efter en stund började barnen trilla in.. tillslut såg jag Nemo och han sprang! Han sprang hela vägen in i mål och hade sprungit hela loppet, så himla duktigt!

Jag var så himla stolt över barnen alltså. Det spelar ingen roll hur snabbt de springer eller vilken plats de kommer på, men att de kämpar och gör sitt bästa blir jag så glad och stolt över.

Efteråt blev det välförtjänt mat på Sibylla och sen var det två riktigt trötta barn jag körde hem med.

Kaninungarna

Mycket kaniner nu, jag vet. Men med nya kaniner plus en stor kull ungar så blir det lätt så. Det har gått bra fram till nu men idag var en unge död och fyra stycken är väldigt små medan ett par har tjockare på sig galet mycket. Inte så konstigt, svårt för honan att ta hand om så många. En till stryker nog med, håll tummarna för resten.

Jag sprang igår iallafall, en liten runda på 5,5 kilometer innan frukost. Hade inte tid med mer då jag skulle iväg till Evelina. Det var varmt och riktigt svettigt och premiär för shorts och linne.

Trädgårdsfix

Igår och idag har jag ägnat mycket tid till att fixa i trädgården, på framsidan och på uteplatsen. Har köpt lite växter, planterat, rensat ogräs, bränt bort ogräs mellan kullerstenarna, flyttat blommor, klippt gräset.. älskar att pyssla med sånt. Och varmt och skönt har det också varit, riktigt sommarväder och jag har kunnat vara ute i linne och shorts.

Fixat med djuren har jag också gjort. Det blev lite panik för en kråka försökte ta en av kaninungarna i lördags så Kalle flyttade mamman och kullen till en liten bur men hon vantrivdes (förståeligt) så jag köpte ett lastnät och har spänt över deras kaningård och de har fått flytta tillbaka. Alla ungarna lever än och det verkar som att Stealth Elf tar bra hand om dem. 11 stycken är det, fyra helfärgade och resten scheckar. Ska bli så spännande att se vad det blir för färger!

Lundaloppet 2017

Igår var det dags för Lundaloppet och jag sprang det tillsammans med två kollegor, Andreas och Isak. Vi bestämde att vi skulle springa tillsammans och eftersom de nästan aldrig springer så blev det det första loppet som jag inte pressade mig själv på.

Jag sprang Lundaloppet första och enda gången för fyra år sen och då körde man två varv på en femkilometersbana men nu var det ny bansträckning och 10 kilometer var bara ett varv, skönt.

Innan starten behövde jag gå på toaletten och fick stå i kö i nästan 20 minuter. Jag fattar inte hur folk kan ta så lång tid på sig på toa när det är lång kö och man har en tid att passa. Men vi hann till starten iallafall och ställde oss ganska långt bak. Första tre kilometrarna gick jättebra och jag fick hejda killarna lite så det inte gick för fort. Men fan vad varmt det var. Ansiktet kokade och det märktes att jag INTE är van att springa i värme, igår var ju första riktigt varma dagen.

Vid fem kilometer var Andreas slut och vi sänkte tempot han fick springa på pannben. Att aldrig springa och sen springa en mil i värmen alltså, strongt! Jag är glad att vi höll ihop för jag hade annars kutat på som fan och också varit slut efter halva loppet.

Men vi kämpade på och jag är grymt imponerad av Andreas och Isak. I andra vätskekontrollen stannade vi till en snabbis för att dricka men annars sprang vi hela vägen. Vid 8,5 kilometer tyckte Isak att vi skulle dra på men jag sa att han kunde göra det då jag inte ville lämna Andreas som började se väldigt trött ut.

Loppet avslutades inne på Lunds IP och när vi kom in på banan så sprang jag allt jag orkade in i mål. 1.04 kom jag in på och det var därmed det långsammaste millopp jag någonsin sprungit, PB alltså! Isak var redan i mål och Andreas kom strax efter. Vi bälgade i oss vatten, fick våra medaljer och var grymt imponerade av att vi tagit oss runt. Vi gick till bilen, killarna snyltade till sig bullar av Svenska Kyrkan och sen åkte de hem och jag fick åka och jobba.

Även om det inte var ett sånt lopp jag brukar springa så var det himla kul, älskar att springa tillsammans med andra!

Chocken

Chocken när jag kom ut till kaninerna i förmiddags och det plötsligt rörde sig inne i Storm och Stealth Elfs hus! Ungarna är här och jag trodde det var typ en vecka kvar. Helt nakna och korviga med de sötaste små öronen. Räknade lite snabbt till 11 stycken och flest scheckar, några helfärgade.

Så om ni letar kanin så vet ni vart ni ska vända er.

Stella Gibson

Jag har blivit fast i The Fall nu och är inne på andra säsongen. Det är riktigt spännande nu och jag älskar hur sjuk seriemördaren är samtidigt som jag blir förbannad på hur han förtrycker och manipulerar kvinnor. Och mördar dem då.

Men, Stella Gibson är sjukt cool och ger svar på tal och i gårdagens avsnitt levererade hon den bästa repliken någon någonsin sagt i en serie:

Nu har han ställt till det..

Imorse när jag kom ut till köket tittade jag ut till kaninerna direkt för att kolla läget, som jag brukar. Såg då att Stealth Elf var i full färd med att samla hö i munnen och springa runt med. Lovely.. När jag gick ut var hon helt tokig med sitt hö, var på och klängde på mig med munnen full och när jag gav maskrosblad så försökte hon äta dem med höet fortfarande i munnen. Jag såg att hon tagit päls av sig också och när jag kikade in i huset var där början till ett fint bo.

Det här var INTE med i min planering. För typ tre veckor sen hade Jon Snow gjort hål i nätet och tagit sin in en natt så risken att de tjuvparat var ju ganska stor. Men eftersom hon inte börjat boa än så tänkte jag att det var lugnt, fram tills idag då. Jag har ju ingen plats för fler kaniner nu, inte ens plats för att flytta på Storm så jag får fundera på hur jag ska göra nu. Plus att Stealth Elf egentligen är för ung för att få ungar samt att hon haft bettfel. Det är troligtvis inte ärftligt eftersom tänderna efter slipningen funkar som de ska igen utan det var ett problem med hur benen växte.

Men men, ni som söker kanin vet ju vart ni kan vända er.

Roadtrip

Idag har jag varit på Roadtrip! Och inte vilken roadtrip som helst utan min favorit – för att titta på kaniner. Eller titta och titta, jag har aldrig åkt och tittat på kaniner utan att komma hem med en.

Jag åkte 8.20 imorse och var hemma lagom till lunch. Destinationen var Tockarp och jag hade frukost med mig i bilen och lyssnade på senaste PMS-podden, senaste Skäringer & Mannheimer och lite av Träningspodden.

Det var belgiska jättar jag skulle titta på idag och jag hade inte bestämt mig för någon eftersom det fanns både honor och hanar i flera olika färger. Svarta, vita, blå, järngrå och viltblå.

Tyvärr var den enda järngrå hämtad dagen innan så jag missade den lite, tycker det är en så fin färg och har aldrig haft en sån. Men de andra var också jättefina och det var inte lätt att välja. Men tillslut föll jag på en liten viltgrå kille som verkade intresserad av att komma fram till mig.

Söt som socker. Och nu är kaningården full igen, älskar det! Måste bara komma på ett namn till honom och det blir bara svårare och svårare. Jag funderar på Trolle?