Dagen har varit fruktansvärd. Tycker så synd om Leon som bara suttit i soffan hela dagen. Jag vilade fram till att Nemo skulle hämtas och tänkte att jag kunde få känna mig bra i typ 10 minuter men icke. Mådde asdåligt hela bilresan (som är ett par minuter bara och på 30- och 40-väg men jag vet att det är dumt att köra) och det kändes som knivar som skar runt i huvudet. När jag kom till skolan hann jag bara säga hej innan jag fick gå in på toa för jag höll på att spy. Personalen var så fina, hämtade Nemo och gav mig vatten och erbjöd till och med skjuts hem. Men nej jag tänkte att jag ska väl kunna ta oss den knappa kilometern hem iallafall. Eller hur.. Halvvägs fick jag tvärnita kasta mig ur bilen och spy mitt på vägen, så fantastiskt underbart. Kräktes tre-fyra gånger innan vi kunde fortsätta och sen spydde jag direkt vi kom hel också. Varsågod för alla detaljer.
Hemma har jag legat däckad, ville ta värktabletter men orkade inte hämta. Glömde att Nemo skulle ha mellis så han fick fixa det själv. Jag släpade mig upp på ovanvåningen för att kunna ligga i ett mörkt rum och så sov jag där ett tag. Känner mig som en usel mamma även fast jag vet att jag inte kan hjälpa det. När Kalle kom hem tog han barnen och Dixon med sig och åkte till Vombsjön och de hade haft en jättebra kväll iallafall. De köpte med sig pizza hem och jag kunde sitta med dem en stund och äta lite, vilken seger.
Nemo oroar sig för mig, lilla gullisen, och undrar om jag blir frisk igen. Just nu känns det tvivelaktigt men det är klart att jag blir, sorgligt att han känner sig oroad. Imorgon har jag iallafall fått hjälp med att lämna barnen på morgonen av en snäll vän och hämtningen får lösa sig på något sätt, om inte annat kommer ju Kalle hem men det kan bli sent. Vi for se, jag hoppas på att få känna mig lite bättre imorgon.













