När jag ska springa så känner jag ofta att jag ”måste” springa minst 7-8 kilometer och att ett träningspass ”måste” vara minst 40 minuter för att det ska kännas lönt. Det är himla dumt för lite träning är bättre än ingen träning alls och ibland skippar jag träningen för att jag inte har tid trots att jag egentligen kunnat klämma in ett kort pass. Sen så är man inte alltid så sugen på att ge sig ut, som idag när jag varit på utbildning hela dagen och det regnar och blåser ute, då hade jag hellre krupit ner i soffan. Men har man ett kort pass framför sig känns det inte lika motigt.

Jag fick en träningstidning av Kalle på Alla hjärtans dag och i den var det en artikel om sprintträning. Ett sprintpass behöver inte vara mer än 20 minuter för att ge resultat och det är väldigt effektivt. Generellt kommer MSN i mycket bra form av sprintträning, både muskel- och konditionsmässigt och man blir bättre på att träna effektivt. Även fettförbränningen ökar vilket för mig just nu är väldigt positivt.

I tidningen tipsade de om fem olika upplägg och jag testade sprint nummer ett idag,

20-60-sprint.
Sprinta i 20 sekunder och gå sen i 60 sekunder, upprepa 10-12 gånger.

Jag ställde in sprintarna i min klocka och stack iväg. Värmde upp en kilometer och sen körde jag igång. Jag höll mig på en gångväg och sprang fram och tillbaka. Vägen har en lätt lutning och när jag sprang nerför kom jag upp i 2.45-tempo och uppför kunde jag sprinta i 3.15-tempo. Shit vad svårt det är att springa fort alltså, benen hänger knappt med och minsta lilla snedsteg kan ju göra att man slår ihjäl sig.

26 minuter tog mitt sprintpass med upp- och nedjogg på en kilometer och totalt blev det fyra kilometer. Framsida lår blev riktigt trötta och det kändes som ett effektivt pass, sprint kommer jag köra fler gånger!

Imorse när jag vaknade kände jag mig lite risig igen, som om något ligger och lurar och vill bryta ut. Jag hade planerat in en lite längre löptur idag men då jag kände mig lite under isen så tänkte jag att jag får se hur långt jag pallar springa.

Dixon fick hänga med, mot sin vilja, och jag fick nästan släpa honom första fem kilometrarna. Men min kropp kändes förvånansvärt bra och hade inga problem att fortsätta. Så snart vi sprang i riktning hemåt så blev Dixon pepp och sprang så fint vid min sida.

12 kilometer fick vi ihop och det är ju märkligt att min kropp fixade det utan problem när jag kände mig risig innan och känner mig risig nu med. Jag fattar ingenting, har jag nåt skit i kroppen så brukar jag känna mig helt orkeslös men inte idag. Hoppas jag slipper bli sjuk nu, det går massa skit på jobbet så jag väntar bara på det.

My god vilken träningsvärk jag har efter passet från Försvarsmaktens app som jag körde igår. Rumpan, armarna och benen, så ont! Men jag hade bestämt mig för att springa i Skrylle efter jobbet och hade packat med kläder så då kunde jag ju inte banga.

Jag slutade jobbet 13.15 och då var det strålande sol och den värmde så skönt och det kändes helt vårigt ute. Men när jag började springa så gjorde det så jäkla ont i bröstmusklerna, herregud jag trodde jag skulle få stanna. Och benen kändes helt stumma så jag fick kubba på i ett långsamt tempo och det kändes allt annat än bra.

Det tog nästan fyra kilometer innan kroppen mjuknat ordentligt men jag tog det lugnt, njöt av solen och fick ta av buffen för det blev alldeles för varmt. Jag tänkte först springa slingan på fem kilometer men ändrade mig och tog den som var sju och efteråt kändes det såklart väldigt bra. Nu är jag dock otroligt stel i kroppen och känner mig som en tant.