Det kändes så himla fel att blogga om passet jag sprang i fredags eller hur pepp jag var på kvällens utgång när jag förstod vad som hänt i Stockholm. När jag först nåddes av nyheten hade jag precis gjort mig iordning och jag trodde först att det handlade om någon som förlorat kontrollen över sin lastbil och råkat köra upp på gågatan. När jag sen förstod arrest inte var så kunde jag/ville jag inte riktigt ta in det. Det är så himla svårt att förstå, så jäkla hemskt. Något jag trodde vi var skyddade från här.
Min släkt och mina vänner i Stockholm är okej vilket var en lättnad. Min bror jobbar 500 meter från där det hände men var tack och lov hemma sjuk i fredags. Igår läste jag om den 11-åriga flickan som är ett av offren och sen har jag sett bilder från platsen. Det känns helt sjukt. Hur kan man göra så?? Sjuka människor som styrs av sjuka religioner. Jag tänkte på timmarna innan det hände, vad gjorde de då? Hur förberedde de sig? Galet att man i sitt huvud kan rättfärdiga en sån handling.
På bussen in till Lund sjönk det verkligen in, hur allvarligt det var, vad Sverige blivit utsatt för. Jag tänkte att vi kanske borde ställa in hela utekvällen, men ångrade mig snabbt och kände att vi ska inte skrämmas till att vara tysta och gömma oss, vi måste leva vidare och kämpa mot det här. Jag lider med offren och deras anhöriga, hur lever de vidare efter att ha drabbats av en sån här sak?

















