Jag hamnade i en diskussion på jobbet idag angående hashtagen #metoo. Ingen jätteallvarlig diskussion men jag blev lite irriterad, tror att det kanske lyste igenom. Personen jag pratade tog upp det och började prata om problemet med hashtagen, att det finns kvinnor som ”rider på vågen” och bara lägger upp den för att liksom.

Ja det finns säkert en liten liten del kvinnor som gör det för idioter finns det överallt men att belysa det som problemet i sammanhanget upprör mig. Att lägga över problemet på kvinnorna, as usual. Det är ett icke-problem i sammanhanget och jag tycker det är bra att hashtagen visas och att historier berättas. Det jag delade med mig av igår pratar jag aldrig om. Jag har skämts, jag har känt mig full av skam. Anklagat mig själv, jag fick skylla mig själv helt enkelt. Jag tyckte det var SJUKT jobbigt att lägga upp de historierna och skrev till och med en ”varning” när jag länkade på Facebook eftersom jag tänker att min familj tycker det skulle vara jobbigt att läsa.

Egentligen vill jag bara skrika ut det, berätta för att så mycket skit jag fått ta. Detaljer om situationer som är så sjuka att jag knappt tror att det hänt när jag tänker på det. När de här dolda berättelserna kommer ut, det är då folk förstår tror jag. Bara för att man inte blivit överfallen och våldtagen i en mörk gränd av er främling så ska det man varit med om inte förminskas.

Ja jag blir så upprörd när jag tänker på det, bäst att avsluta.

En hashtag som, tyvärr, har tagit över sociala medier. Tyvärr som i att den finns och att det är så ofantligt många som använder den. Finns det någon kvinna som inte blivit sexuellt trakasserad eller utnyttjad av en man? Jag tror inte det. Det finns nog de som hävdar att de inte blivit det men det är de som håller männen om ryggen eller personer som Elisabeth Höglund som anser att ”det är väl inte så farligt”.

Jag har inte varit i närheten av att råka ut för vad många andra tvingats vara med om men det som hänt ska ändå inte förminskas eller glömmas bort. Det har hänt och det var fel.

I skolan och på ungdomsgården blev jag konstant tafsad på. På brösten, på rumpan, mellan benen. Fasthållen och sen tog killarna sig friheter. Kommentarerna ropades efter mig i korridoren, kommentarer om min kropp som gjorde att jag tillslut gick med sjukt dålig hållning för att inget skulle synas.

En pojkvän som kränkte och misshandlade fysiskt och psykiskt i nästan 2,5 år och som tjatade till sig sex i de mest konstiga situationer.

En kompis som tjatade till sig sex.

En chef som trakasserade mig och mina kvinnliga kollegor så vi tillslut anmälde. Det gick till rättegång. Han blev friad. Inte på grund av att vi inte blev trodda utan på grund av att ”så var stämningen på kontoret”.

Jag träffade en kille ute på en nattklubb och jag följde med honom hem. När vi hade sex började han plötsligt slå mig och bet mig hårt i ansiktet och i armarna. Jag hade blåmärken i form av tandavtryck länge efteråt.

Jag skulle lämna Möllan efter en kväll på krogen när två män försöker få in mig i en bil. Jag gör motstånd och slår den ena med en knytnäve i ansiktet och tack och lov kom en person precis då och skrämde bort dem.

Jag träffade ett gäng kollegor hemma hos en av dem. Plötsligt när vi sitter i soffan börjar mannen till kvinnan vi var hemma hos att smeka mig på rumpan och ryggen när vi alla sitter inklämda i en soffa.

Det sorgliga är att jag skulle kunna fortsätta med jättemånga fler exempel. Och alla jag känner skulle bara kunna fylla på i en oändlighet. Det är så många som tycker att jag är överdriven och drar alla män över en kam med vad ska jag göra då? När främlingar, pojkvänner, äldre män och kompisar som alla är MÄN har tagit sig friheter på mig och min kropp. Det är vidrigt och de som gastar inte alla män kan dra åt helvete. Jag VET att det inte är alla män men tillräckligt många för att jag inte vågar chansa mer iallafall.

Då var det dags att avslöja det jag fifflat med de senaste tre veckorna, och mått både bra och dåligt över.

Jag har fått ett nytt jobb. Det känns jätteroligt men samtidigt tråkigt då jag i dagsläget har världens finaste människor som jag jobbar med och jag är alltid glad när jag åker till mitt jobb. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats någon gång förut och jag kan ärligt säga att jag aldrig tyckt det känts tråkigt att gå dit.

Och varför söker man annat jobb när man har ett fast jobb som man trivs väldigt bra på? Det har varit rörigt länge nu på vår arbetsplats, sen i våras har vi haft det kaosigt med sjukskriven chef, olika chefer som haft oss så länge, svårt att få in personal och så vidare.

Jag var missnöjd med vissa saker när chefen kom tillbaka från sin sjukskrivning och sa att om jag ska behöva känna mig orättvist behandlad så kommer jag söka mig vidare. Då sa min chef att hon ville ge mig en viss tjänst men att allt inte riktigt var klart med den. Jättebra tänkte jag för jag ville jättegärna ha den tjänsten, som inte fanns än på arbetsplatsen.

Men tiden gick och jag hörde inget mer så i juni sa jag att om jag inte fick något besked innan jag gick på semester så skulle jag börja söka andra jobb. Och jag fick inget besked och strax efter jag gått på semester så slutade vår chef och då kändes det ju ännu mer kört.

Så jag började söka nytt jobb, och bara jobb jag verkligen kunde tänka mig eftersom jag inte haft någon panik med att hitta nytt då jag ändå trivts.

I september var ju på en intervju på ett ställe som jag tyckte jättemycket om och de ringde redan dagen efter och berättade att de ville gå vidare med mig och ringa referenser och se mina betyg och arbetsintyg. Efter några nervösa dagar så ringde mig igen och erbjöd mig jobbet, och jag blev så himla glad! Dock ville de att jag skulle börja ganska snabbt och jag tänkte det kunde bli problem, vilket de blev.

Chefen ville, och kunde, inte släppa mig tidigare eller bevilja någon tjänstledighet då vi inte har någon som kunnat jobba för mig. Fanns inget att göra. Alternativet var ju att jag sa upp mig men jag ville ju helst ha tjänstledigt plus att våra tre månaders uppsägningstid gjorde att det nya jobbet inte kunde vänta på mig.

Förra fredagen fick jag ett ”final date” av nya jobbet, kunde jag inte börja då var de tvungna att gå vidare med någon annan. Och jag kände att det var kört, ringde chefen och fick det bekräftat. Det var då jag grinade i bilen på väg till jobbet.

Men när jag ringde nya jobbet för att berätta så ville de ändå inte släppa mig och efter några turer fram och tillbaka så slutade det med att jag sa upp mig och skrev papper på nya jobbet förra veckan. Jag har inte velat skriva något innan jag berättat för kollegorna men det löste chefen genom att outa mig på vårt APT idag. Jag blev lite tagen på sängen men ändå skönt att det blev sagt.

Och det visade sig att eventuellt kan jag både få tjänstledigt samt slippa de tre månaderna jag har som uppsägningstid då det finns en person som kanske är aktuell att vikariera för mig. Det hade känts väldigt bra så det är vad jag hoppas på nu.

Och till alla mina kollegor, jag kommer sakna er så SJUKT MYCKET så ni anar inte!