Som många av er har sett på Facebook och Instagram så var gårdagens lopp ett rent helvete. Fy fan vad pannbenet fick jobba alltså! Men jag tar det från början tänkte jag…

Sussie kom med tåget 12.35 så jag hämtade upp henne i Lund. Vi åkte hem och pratade om kvällen, förväntningar och nervositet över vädret. Laddade med korv och makaroner och vid 15.30 åkte vi mot Simrishamn. Det hade börjar regna ordentligt men när vi kom till Café Kagan hade det nästan slutat och förhoppningarna höjdes en aning. Vi hämtade våra nummerlappar och körde till målet i Borrby där vi mötte upp Kalle så vi kunde ställa vår bil där och sen körde han oss tillbaka till Simrishamn.

Vi ställde oss i toakön och när det var ett par personer före oss ropades det ut att alla löpare skulle ställa sig i startfållan. Lite panik då jag VERKLIGEN behövde gå på toa så att inte en olycka av det otrevligare slaget skulle ske. Vi stod kvar och hann till fållan med fem minuters marginal.

Regnet hade tilltagit men det kändes inte så farligt utan vi var vid gott mod. Starten gick, vi sa Ses i Borrby! och gav oss iväg. Vi sprang efter gågatan en bit och när vi vek av längs med havet, det var då det började. Det blåste så jäkla mycket! Och när det blåser sjukt mycket så regnar det i sidled och det piskade mig i ansiktet och jag kände att vad faaaan….. Men det var ju bara att bita ihop och kuta på, det var ju liksom en bit kvar.

Det var verkligen mörkt ute och jag tittade ut mot havet och såg vågorna rulla mot oss. Mörkt vatten är lite läskigt tycker jag, så desperat och kallt. Det körde förbi bilar och tutade och åkte rakt genom vattenpölarna vid trottoaren så det sprutade upp vatten, så otroligt irriterande! Och bilar som kör mot en med helljusen på…

Jag sprang förbi lite folk och la mig längst bak i en liten klunga killar och hängde på dem ett tag. Jag hade nog fått tag i kassa batterier för min pannlampa lyste plötsligt sjukt dåligt och jag var rädd för att bli lämnad ensam på de mörka vägarna.

Det fortsatte blåsa från sidan och framifrån och det var en riktig kamp att bara ta sig fram. Jag kollade bara klockan emellanåt för att se hur långt jag kommit, struntade i tempot då jag insåg att det skulle bli mycket pannbenet för att bara genomföra loppet.

Och så lutade det uppför, det lutade fan uppför hela tiden!! Det var ju en annan bansträckning än de tidigare åren jag sprungit så det var oväntat. Den första milen gick hyfsat bra men sen blev det tuffare och jag fick stålsätta mig och börja kämpa ordentligt vid 12-13 kilometer. Det var en del människor ute och hejade men inte så mycket marschaller och ljus som tidigare år, förståeligt då det är svårt att tända i regn och blåst.

Åh vad segt det gick. Åh vad det blåste. Åh vad det regnade. Jag kämpade framåt, försökte hålla mig i närheten av folk men många drog ifrån men sen kom jag ikapp andra. Mina lår var helt slut, så sjukt trötta och ville bara ge upp, inte springa ett steg till. När bilar körde förbi tänkte jag att om man bara slänger sig lite lätt mot en bil måste man ju bryta utan att liksom brutit loppet..

Jag räknade ner kilometrarna sakta men säkert, började möte marathonlöparna som skulle springa samma väg tillbaka vid 19 kilometer och när jag passerade 20 kilometer kom hoppet tillbaka! Snart i mål! Benen var helt slut och när klockan närmade sig 21 kilometer och jag fortfarande inte var i närheten av centrumet Borrby blev jag orolig. Sträckan var inte kontrollmätt men jag borde ju närma mig..? Klockan slog om till 21 kilometer och jag ville bara tvärstanna och skrika: JAG ÄR KLAR NU! Men nej, ett steg till, ett steg till…..

Efter en stund var jag inne i Borrby och snart såg jag målet. En spurt var det inte tal om utan jag mer stapplade mig i mål. Stoppade klockan och insåg att jag sprungit 22.05 kilometer på 2.03. Tippar på att halvmaran gick på 1.56-1.57 någonting. Inte den tiden jag siktat på men med de förutsättningarna så är det fan grymt att bara ta sig i mål. Jag sprang in som sjätte kvinna i halvmaraklassen och det känns jättekul.

Jag gick in på pizzerian som låg bredvid målet där de bjöd på pizza och dricka. Jag knölade i mig en bit och sen hämtade jag mina kläder i bilen för att byta om. Jag var så genomblöt att jag knappt fick av mig kläderna, de satt klistrade på kroppen! Det var så nära att jag fick be någon klä av mig.. Jag hade ju glömt tröja, bh och strumpor, hade bara tagit med kläder att dra över de gamla och tänkte inte på att jag skulle vara dyngsur. Så jag fick sitta på pizzerian i tights och fleece, ingen bh och inga strumpor. Så värdigt.

Efter en stund kom Coyntha och hennes sällskap in och jag hälsade och pratade med dem en stund tills Sussie kom i mål och vi kastade oss i bilen och drog upp värmen till max. Bilen var som en bastu när vi kom hem igen. Efter dusch och lite mat halvdog vi i sofforna, rörande överrens om att det här var något av det värsta vi gjort.

Idag är jag sjukt stel och har ont i benen och det känns otroligt skönt att loppsäsongen nu är över.

Klockan är laddad, kläderna tvättade och jag ska bara kolla pannlampan och sen är jag redo! Jag ska göra en lasagne som vi kan värma och äta ikväll när vi kommer hem, gott med parmesan, vitlöksbröd och ett glas rött. Vädret ser tyvärr inte så lovande ut..

Det har blivit ett litet bortfall ur Sälengänget, två sjukdomar och en där livet kom emellan. Trist men så blir det ibland, jag och Sussie får springa för oss alla!

Jag känner mig pepp och laddad! Hoppas hoppas set går bra, det vore så himla roligt! Vi får se när jag återkommer med racereport men tills dess kan ni njuta av den jag skrev efter Österlen Lyser Halvmarathon 2013.

ÖSTERLEN LYSER HALVMARATHON 2013

Herregud, vart ska jag börja? Vilket lopp!! Jag har aldrig varit så bra som idag! Ursäkta skrytet men det är SANT!

Erika hade varit så snäll och hämtat min nummerlapp så jag mötte upp henne och hennes syster Bea innan starten. Det är tack vare dem jag sprang loppet överhuvudtaget då de efter förra årets lopp bestämde sig för att springa i år och då jag följt Erikas blogg länge så bestämde jag mig för att hänga på.

Starten gick klockan 18 och det var 500-nånting löpare som i reflexvästar, pannlampor och andra blinkade ljus skulle springa maraton eller halvmaraton. Strax innan starten träffade jag Lina vars blogg jag ganska nyss börjat läsa och det var jättekul!

Starten gick och min plan var att ligga strax under 6-tempo för att få en bättre tid än på Malmö Halvmarathon men ändå spara på krafterna. Det var kolmörkt ute och ingen gatubelysning men framför mig hade jag ett långt band av löpare vars lampor och västar lyste upp och det var skithäftigt.

Temperaturen var perfekt, det blåste ingenting och regnet slutade ungefär en halvtimme innan starten så det var så skönt ute. Det rullade på och vid fyra kilometer stod plötsligt Kalle och barnen! Vilken överraskning, vi hade bestämt att de skulle stå vid nio kilometer i Hammenhög och jag fick genast en energikick av att se dem.

Och plötsligt var jag i Hammenhög! Det gick verkligen snabbt, och bra. Inte ett dugg jobbigt och där fick jag en energigel och en flaska energidryck som jag snabbt slurpade i mig. Gelén smakar ju skit men är sjukt effektiv så det är bara att bita ihop.

Och här ökade jag tempot lite och låg på ungefär 5.40. Tog rygg på lite olika människor men märkte att jag bara ville om, hade absolut inte tålamod att ligga bakom. Nästa gång jag kollade klockan hade jag sprungit 13 kilometer och det var här det tände till ordentligt. Jag sprang inte, det var som att benen bara rullade på och kroppen var en maskin. Det var inte ett dugg jobbigt och jag bestämde mig för att satsa järnet. Så jag ökade och låg på 5.20-5.30-tempo, lite snabbare och lite långsammare ibland.

Och kilometrarna bara försvann, det är en så sjuk känsla som inte går att beskriva men jag önskar jag kunde ge er den. Benen bara sprang men jag behövde liksom inte mota på dem. Flåset och styrkan var ett och kroppen mekanisk. 15 kilometer kom och gick och sen gick 16, 17, 18 och 19 av bara farten. Jag sprang om massor av andra löpare, susade förbi utan minsta ansträngning. Höfterna började bli lite stela men det var inget som påverkade min fart.

Och så kom den, skylten som berättade att jag kommit till Borrby där målgången var. Då gav jag allt och ökade till 4.50-4.55-tempo. Kalle och barnen stod på trottoaren en bit från mål och jag fullkomligen flög förbi dem, sprang ikapp två killar och gensköt dem i en kurva och spurtade in i mål. Och så stannade jag klockan.

1.58.02!! Åtta minuter snabbare än på Malmö Halvmarathon och dessutom under två timmar vilket bara varit en avlägsen dröm. Herrejävlar vilken känsla, ni anar inte!! Jag känner mig stark och oslagbar.

På halvmaran i Malmö gick jag en hel del på slutet och nu behövde jag inte stanna en enda gång men när jag väl stannat efter målgången så fick jag sjukt ont i höfterna alltså, helt galet, som om kroppen bröts ner direkt. Men efter bilresan hem, mat och en varm dusch känns det jättebra. Trött på ett härligt sätt och inte ont någonstans.

Jag hade en ny låt på spellistan, Survival med Eminem, som Ida tipsat om och den var helt galet peppande. This is survival of the fittest, This is do or die,
This is the winner takes it all, So take it all. Den texten när kroppen går som en maskin, ja det är oslagbart.

Och så min underbara familj som följer med mig en lördagkväll och kör kors och tvärs för att stå och heja, det är så fint att jag vill gråta lite. ❤