Jag är så tacksam för det jag fick uppleva i lördags, det var helt fantastiskt. Att det är helt min egen förtjänst är också frikkin’ amazing. Att jag som (snart!) 37-årig tvåbarnsmamma fixade en sån här utmaning, det var mer än jag trodde. Min kropp återhämtar sig jättebra, lite stel och öm i högra höften bara, that’s it. Jag jämför med när jag sprang marathon och då fick jag jätteont i foten efter loppet och kunde knappt gå på en vecka. Jag mådde sjukt dåligt efteråt på grund av att jag inte fick i mig tillräcklig energi. Jag hade ont i prick hela kroppen då, nu hade jag ”bara” ont i underdelen.

Då sprang jag 42 kilometer på 4.45, i lördags sprang jag 45 kilometer på 5.14 och den tiden inkluderar två kisspauser, några drickpauser, två ätpauser och gång i branta backar. Det händer grejer alltså.. och när jag sprang marathon för tre år sen var jag i superform och mycket lättare.

Bara lite tankar som snurrar i mitt huvud, visst är jag självgod? Kollade resultatlistan och jag kom på plats 136 av 690, inte för att det egentligen spelar roll men det är fan inte illa pinkat heller. Nu låter det som satt tiden var väldigt viktig för mig, så är det inte. Jag är mest förundrad över att det gick så mycket bättre än väntat.

Nu ska jag försöka sova, första arbetsdagen imorgon efter en lååång semester…

Hur ska jag kunna beskriva gårdagen med ord som gör det rättvisa? Det känns nästan omöjligt men jag ska ge det ett försök och börja från början.

Jag har ju varit väldigt nervös för loppet, inte känt att jag tränat mycket och rädd för att viktuppgången skulle göra det för jobbigt. Jag tänkte mig att det skulle bli sinnessjukt jobbigt och en mental kamp, så blev det inte.

Klockan ringde sex på lördagsmorgonen. Jag hade somnat strax efter 22 och sovit bra så jag kände mig utvilad. Hade svårt att få i mig frukost, något jag haft ett tag nu, men tryckte i mig en portion havregrynsgröt med ägg och drack te.

7.15 åkte vi mot Oxberg och starten. Och regnet började ösa ner, underbart. När vi närmande oss starten blev det plötsligt tjock dimma och förutsättningarna för ett bra lopp blev plötsligt ännu sämre. Efter ett toabesök var det dags att kliva in i startfållan och det spelades mäktig musik och det kändes som vi skulle skickad upp i rymden eller något. Jag kände mig faktiskt pepp och förväntansfull och klockan nio gick starten.

Starten gick och jag hittade snabbt ett behagligt tempo att ”lunka” på i. Min strategi var att ta det lugnt och gå i branta backar. Det fortsatte regna och tilltog emellanåt, det tog inte lång tid innan jag var genomblöt. Men känslan var god och kilometrarna tickade på snabbt. Stigar, grusvägar och skogsvägar avlöste varandra och det var väldigt vacker natur.

Jag började bli riktigt hungrig och i Oxberg (som vi kom tillbaka till efter ungefär 17 kilometer) tryckte jag i mig en Vasaloppsbulle och drack blåbärssoppa, så otroligt gott! Sen sprang jag vidare och hade en fantastisk känsla! Varje kilometer satt en skylt med hur långt man hade kvar till nästa kontroll och hur långt det var kvar totalt och jag tyckte att ”bara” 28 kilometer kvar kändes lätt som en plätt.

När vi kommit 26 kilometer till Hökberg så var det en matkontroll och jag tryckte i mig pannkaka med sylt, pasta med köttfärssås och chips i ösregnet. Så fantastiskt gott det var! Lite orolig för hur det skulle kännas med så mycket mat i magen men det gick hur bra som helst. Jag startade en livesändning på Instagram och hejade på lite vänner de, skröt om hur bra det gick och att jag bara hade lite känningar i hälsenorna och vaderna. Det skulle jag inte ha gjort. Strax efter sändningen, vid typ 27-28 kilometer så började knäna, höfterna och ljumskarna göra ont.

Det gick ganska snabbt från en mycket god känsla till en väldigt smärtsam känsla. Varje steg gjorde ont och när jag gick i ett par uppförsbackar var det sen väldigt svårt att komma igång, kroppen kändes så stel. Men jag tänkte aldrig tanken på att jag inte skulle ta mig i mål, det fanns inte på kartan och det var en väldigt skön känsla. Jag visste bara att jag var tvungen att härda ut. Vid 30 kilometer nådde jag en milstolpe, bara 15 kilometer kvar.

Och vid 30 kilometer slutade det regna, äntligen! Det blev till och med nästan lite sol och det var skönt att få torka upp lite. Mina blöta strumpor skavde under tårna och på skogsvägarna var det små sjöar så vi fick springa på sidan av dem vilket gjorde det lite tuffare. Jag hade ont, såg fler som hade ont och pratade med en kvinna som jag hängt ihop med sen start. Hon hade också ont.

Och sen kom den, den magiska gränsen på 40 kilometer, och där var det som att jag kom in i en andra andning. Jag kände mig stark, sket i att benen, hälsenorna, fötterna, knäna, höfterna och ljumskarna värkte och ökade farten. Jag hade haft som ett hemligt mål att komma under sex timmar. En bit in i loppet insåg jag att, kanske jag kunde klara det på under 5.30? Och med fem kilometer kvar tänkte jag att, fan… jag kanske kan fixa det på under 5.15?!? Så jag satte fart, och jag sprang. Jag sprang på riktigt, och kilometrarna passerade. När jag förstod att jag snart skulle komma in i Mora fick jag en klump i halsen och började nästan gråta. Jag skulle klara det, jag skulle få passera målgången.

Jag kom in i Mora och på campingen, folk stod och hejade och jag ökade ytterligare. Med en kilometer kvar kunde jag inte annat än att springa allt jag orkade. Det blev mer och mer folk på sidorna och jag passerade flera löpare, och så såg jag målet. Några från Kättbo stod och hejade längs vägen och precis innan mål stod pappa och filmade. Jag tyckte att ja flög fram (filmen visar annorlunda) och hörde speakern ropa ut mitt namn, jag passerade mållinjen..

Jag tittade på klockan som stoppat på 5.14.48, en riktig drömtid! Jag trodde verkligen inte att jag hade det här i mig, verkligen inte, och jag är så jävla glad för att det blev en sån underbar upplevelse. Efter loppet kände jag direkt att det här måste jag göra igen, så jäkla roligt!

Och hela arrangemanget var så himla bra. Efter målgången fick jag en medalj och en tröja och hämtade ut ett diplom. Inga köer, inget krångel. Hoppade på en buss som körde oss till en idrottshall och duschar. Jag duschade, bytte om och hoppade på en buss tillbaka till målgången. Nemas problemas. Gick in i ett tält och fick mat, pannkakor, soppa, godis, chips, vatten, saft, ölkorv och ost. Supersmidigt.

Min fot efter att strumpan dragits av, varsågoda!

Jag och pappa väntade in Sussie och tittade på när folk gick i mål, så himla häftigt att se de som sprungit 90 kilometer stappla i mål. Hatten av för dem, så jäkla grymma.

Och NI är grymma! Alla kommentarer på Instagram och Facebook, alla sms och snaps med pepp och hälsningar, så himla fint! Jag blir så rörd. Satt idag och läste 50 kommentarer (!) på en (!) bild och de var så fina att jag fällde en tår. Ni är bara bäst. ❤️

Idag har jag ONT och jag så glad och lycklig. Och planerar redan för nästa äventyr, vad ska det bli?!? Måste springa Ultravasan igen, vore kul om fler ville hänga på, ett år att träna på nu ju! Jag lovar att om ni kunde känna känslan jag känner efter en sån här grej skulle ni anmäla er direkt.

Imorgon är det dags. Ultravasan 45 som jag väntat på sen i julas. Jag har då svårt att föreställa mig att jag kommer vara där ute i spåret och kämpa.

Jag kom till Mora 15.38 idag och mamma och pappa mötte mig på stationen. Vi körde direkt och hämtade min nummerlapp och då fick jag feeling! Jag gick förbi målgången och jag hoppas så innerligt att jag kommer få springa över mållinjen imorgon och jag kommer kämpa som ett djur för det. Jag bryter bara om jag skadar mig så jag inte kan springa mer.

Efter en pastamiddag med bröd till (ladda ladda) så ligger jag ute i friggeboden och ska sova. Sex ringer klockan och 7.15 åker vi mot starten i Oxberg.

Jag sitter nu på tåget uppåt landet. Har precis bytt tåg i Mjölby och har fyra timmar till Borlänge innan sista bytet till Mora. Mår lite illa eftersom jag åkte bakåt från Lund men nu har jag satt mig åt rätt håll. På tåget hit fanns det wi-fi så jag tittade på två avsnitt av Ozark men nu är det hederlig gammal läsning som gäller resten av vägen.

Tänker mycket på morgondagen och får lite panik. Det är så jäkla långt! 4,5 MIL! Hur tänkte jag här?? Det kommer vara så jobbigt och göra så ont.. Jag måste tvinga mig att äta under loppet. Det är svårt då jag inte är sugen på att äta när jag springer men när jag sprang Österlenmaran brände jag ut alla reserver totalt och mådde så sjukt dåligt efteråt.

Sussie skickade en bild från dokumentären om Barkley Marathon, det sjukaste jag sett. Den finns på Netflix och ni borde se den.

Jag imorgon…..

.. innan Ultravasan45 på lördag. PÅ LÖRDAG!! Jag fattar inte att det snart är dags. Helt sjukt och jag är både taggad och skräckslagen.

Jag har börjat ladda genom att dricka resorb varje dag den här veckan och äter lite extra kolhydrater. Idag köpte jag färdkost till tågresan och har bett min mamma handla lite matgrejer jag behöver och inte vill släpa på. Har även önskat pasta carbonara till middag på fredag. Jag har lånat böcker till tågresan och det jag behöver köpa nu är mer ormsalva och något att sätta på ryggen då jag får skavsår av sport-bh’n på långpass. Sen ska jag väl vara redo?

Imorgon ska jag packa och på fredag klockan 7.17 går tåget till Mora. Jag är framme 15.38 och ska då åka och hämta nummerlappen. På lördag går starten klockan nio i Oxberg och sen får det bära.. eller brista tänkte jag skriva men det får det ju inte för jag vill otroligt gärna få gå i mål. Min stora skräck är att behöva bryta men jag hoppas verkligen att det inte händer.

Jag kommer kanske eventuellt att sända live på Instagram under loppet när det blir jobbigt och jag behöver pepp så ser ni mig starta en live så hoppa gärna in och underhåll mig en stund så jag kan tänka på annat.

Idag sprang jag sista passet innan loppet, ett lugnt distanspass på 8,5 kilometer och det kändes bättre än på länge.

Så, något jag glömt?