Ni anar inte hur glad jag är för att Dixon är hemma igen. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det inte var rätt för honom. Det kändes inte helt hundra, det var liksom så att jag försökte övertyga mig själv om att det visst skulle bli bra men med handen på hjärtat hade jag inte valt det stället om jag hade ett annat alternativ. Men, vi kände oss desperata och hoppades det skulle bli en bra lösning.

Tack och lov kom han hem igen och igår blev jag kontaktad av en kille som kom redan samma dag och träffade Dixon. Och det kändes så rätt. Jaktintresserad ung kille med lång erfarenhet av hundar och jakt. Bor i hus med trädgård, har en till hund och anser att hunden är en del av familjen. Och han vill ta hand om Dixon, och det känns så himla bra. Jag tror det kommer kännas jobbigt och ledsamt att lämna Dixon igen men nu är magkänslan hundra att han kommer att få det bra så jag tror det kommer kännas bättre. Och killen bor typ 10-15 minuter från oss så vi ska ta det successivt så Dixon får vänja sig vid den nya miljön, nya hunden och nya människorna.

Den här helgen alltså, fy fan. Till helvetet och tillbaka känns det som vi varit och jag hoppas verkligen det kommer lösa sig nu. Till råga på allt har jag varit sjuk också. Jätteont i halsen, huvudvärk och ont i kroppen. Hade nog feber på natten fredag till lördag för jag sov som en kratta och svettades och frös om vartannat. Men, nu är det ny vecka och nya tag och jag hoppas allt kommer lösa sig.

Kvällen igår blev inte som vi tänkt oss. Dagen var tuff, vi var så ledsna och hade svårt att tänka på annat än Dixon. Vid 19-tiden ringde det, det var nya ägaren som ringde och sa att vi måste hämta Dixon igen. Först hade det gått jättebra och han hade lekt med sina nya hundkompisar. Men sen hade han börjat skaka, blivit stressad och börjat morra åt ägaren och gav sig på de andra hundarna, något han aldrig gjort förut.

Jag kastade mig i bilen dit, blev så himla glad över att få hämta honom. Och Dixon blev så glad över att se mig. Så, han är hemma igen och en del av mig är glad över det men det här innebär ju att vi måste gå igenom allt en gång till. Men, så är det och jag väljer att se det som ett tecken att det där inte var rätt för Dixon. Älskade lilla hund.

Usch vad jag har gråtit igår och idag. Igår var sista kvällen med älskade Dixon. Så ont det gör att veta att vi aldrig mer får busa med honom, gosa i soffan eller gå på promenad.. till och med det som var störigt med honom saknar jag, som att han stod och slickade på allt i diskmaskinen. Ingen mer Dixon som kutar som en dåre när jag ska till hönorna, som står och piper när jag är hos kaninerna, som värmer mig i soffan på kvällen. Usch det är så jobbigt att tänka på.

Sov så sjukt dåligt inatt, frös och svettades. Vaknade med jätteont i halsen och en hemsk huvudvärk. Jag åkte med barnen till simskolan och innan dess skulle jag säga mitt sista hej då till Dixon och sen skulle Kalle åka med honom till hans nya hem. Åh vad jobbigt det var… men jag försöker tänka på fina minnen och Kalle skickade en film på när Dixon lekte med sin nya hundkompis och det känns bra. Dixon älskar andra hundar och nu har han en kompis vid sin sida.

Det som jag skrev om för ett tag sen, beslutet vi var tvungna att ta trots att det kändes jättehemskt var att vi måste hitta ett nytt hem till Dixon. Jag orkar inte skriva i detalj om allt men kortfattat är det så att Dixon inte går att ha ihop med barn. Vi har provat allt men det har inte blivit bättre, tvärtom så har det blivit sämre. Det finns liksom inget OM något ska hända utan NÄR.

Och det smärtar oss något enormt för han är en underbar hund även om jag ofta slitit mitt hår över honom. Jag kommer sakna honom sp sjukt mycket och det har fällts många tårar de senaste veckorna, sen vi tog beslutet som vi innerst inne vetat att vi var tvungna att ta förr eller senare.

Jag vill inte ha några kommentarer typ ”har ni provat det här” och liknande. Vi har gjort allt vi kan, vi fick häromveckan av en slump reda på varför han är så här och det gjorde oss förbannade men på ett vis lättade att det inte vårt fel, vi hade inte kunnat göra något annorlunda.

Och nu har vi hittat ett hem till honom och som det ser ut så flyttar han på lördag. Jag dör lite bara av tanken på att säga hej då för alltid och det är så sjukt jävla jobbigt. Jag fäster mig så mycket vid mina djur och blir så avgrundsledsen när något händer. Det här var inget vi räknade med när vi hämtade hem vår gulliga lilla Dixon för två år sen och det gör så ONT i mig att behöva göra så här. Han är verkligen världens finaste men behöver ett hem utan barn och där han får jaga och det får han nu.