Long time no see

Det har visst gått några dagar sen jag skrev något här. Mycket som händer just nu, körigt minst sagt. Tyvärr kan jag inte skriva något här även om jag bara skulle vilja ösa ur mig.

Vi hade fest för Belinda i fredags, hon flyttar tillbaka till USA snart så det var lite ”sista natten med gänget”. Så jäkla trist.. Festen hade USA-tema med southern barbecue-mat, dekorationer och beer pong. Alla tog med en liten present och så skulle Belinda gissa vem den var från. Bästa leken var dock ”svenska smaker” där Belinda och David fick ha ögonbindel och smaka typiskt svenska grejer som sill, blodpudding, kaviar, fiskbullar och sånt smarrigt.

Annars har jag tränat på som vanligt, börjar se och känna resultat vilket är awsome. Kalle är iväg på jobb några dagar så jag är själv med barn och hund och allt annat samtidigt som jag jobbar typ en 65-timmarsvecka, Lovely. Körigt minst sagt men det ska väl gå.

🍂 Magi 🍂

Jag har sprungit i skogen igår och idag på förmiddagen och det har varit helt underbart. Hög, kylig luft, sol och så härligt friskt.

Jag sätter ingen press på mig själv vad gäller löpningen nu, mer än att jag ska ut. Fart och distans kommer i andra hand, nu är det fokus på maten och att få in styrkan. Och det är så skönt att få njutspringa i skogen och lyssna på poddar.

Jag har haft med Dixon och släppt honom och när jag springer och han är lös så springer han som en dåre och verkar tycka att det är superkul att jag också springer.

Bad Day

Idag har jag haft en dålig dag. Sjukt jäkla irriterad, arg och avgrundstrött. Hatar det. Svårt att ta mig för någonting och hänger upp mig på saker jag inte kan släppa. Till exempel så fick jag en ny morgonrock när jag fyllde år, en jättefin i linne som jag älskar. Igår kväll upptäckte jag att skärpet var borta. Helt väck och INGEN har sett det. Men kom igen! Någon måste ha dragit ur det ur morgonrocken och sen lagt det någonstans. Jag kan inte hitta det och det stör mig som fan.

Jag fick till ett bra träningspass iallafall, alltid något. Liknande det första från förra veckan med några små ändringar. Det var jobbigt men roligt och jag fick utmana mig själv lite. Två träningspass avklarade den här veckan. Tre kvar som får bli torsdag, fredag och lördag.

Helena trodde hon gett mig näsblod av passet när hon såg bilden på Instagram, men det är ju mitt supersnygga Zombiekiller-linne!

Första veckan

Efter två dagars ösregn var det äntligen uppehåll, och sol! Helt fantastiskt. Jag firade med att springa en runda i skogen och det var hur skönt som helst. Härlig luft, värmande sol och benen var med mig. Åtta kilometer sprang jag och därmed är jag klar med veckans femte och sista pass.

Igår tränade jag styrka på uteplatsen och efteråt var jag riktigt mör i armarna. Alla övningar gick bra utom en som jag testat att göra förut och som jag fysiskt bara inte klarar av. Måste öva, eller be om en ny övning.

Första PT-veckan har gått riktigt bra och jag har ätit god och hälsosam mat och det känns super i kroppen. Det är lättare att göra bra val med riktlinjerna som Helena har gett mig.

Nya tag

Idag började jag med kost- och träningsschema som jag fått av min PT. Inga konstigheter egentligen, ingen diet och inget räknande. Jag har fått veta vad jag bör äta, när och hur mycket och vad jag bör undvika. Inga konstigheter egentligen men jag behöver riktlinjerna från någon annan, något att följa, se svart på vitt hur jag ska göra.

Imorgon påbörjar jag träningen. Utöver löpningen som kommer vara tre pass i veckan (två om det kör ihop sig) så ska jag köra två styrkepass också och imorgon gör jag alltså det första. Det här ska bli så roligt och jag är superpepp!

Ett lyckat löppass fick börja den här veckan. Kroppen var pigg och stark och Dixon sprang jätteduktigt idag. 11 kilometer sprang vi samtidigt som jag lyssnade på Rättegångspodden och tortyrmordet i Ljungby.

Backintervaller

Idag tog det oss 8,5 minut att ta oss till skolan, barnen cyklade och jag sprang med Dixon. Jäklar vilken fart han hade, han klarar inte av när baren cyklar före, han måste vara först.

När barnen var lämnade sprang vi vidare ut i skogen och till mördarbacken som skulle få sig en omgång. Eller, det var ju mest jag som fick en omgång faktiskt, jäklar vad den suger musten ur låren!

Jag har skön träningsvärk från gårdagens styrketräning och imorgon lär det ju kännas i låren. Åtta gånger upp och ner, backen är cirka 80 meter lång, ganska brant och full med stenar och rötter. Och Dixon som avskyr att springa backintervaller släppte jag lös så han kunde få göra sitt. Och vad gjorde han? Sprang med mig upp och ner såklart. Jag tror allt handlar om att han vill få välja själv, han är en riktig DumDum.

Efter sju kilometer var vi hemma igen och jag har inte sett till Dixon sen dess, han däckade direkt.

Återhämtning

Idag sprang jag för första gången sen Ultravasan. Jag ville låta kroppen återhämta sig ordentligt för att inte dra på mig någon skada i efterhand. Efter Österlenmaran fick jag troligtvis en stressfraktur i foten som gjorde svinont och jag är livrädd för att skada mig.

Sen så är det mentalt skönt att slippa pressa sig efter en stor utmaning. Inga måsten, bara ta det lugnt. Jag har gått långa promenader med Dixon i skogen och det har varit så härligt.

Den här veckan kommer ägnas åt njutspring. Inte tänka på tider eller distanser utan bara springa i skogen och njuta av det. Idag blev det sju kilometer som kändes jättebra. Inte ont någonstans och luften har så härlig. Jag var ju tvungen att ta på finishertröjan från Ultravasan för att malla mig lite.

Må Bra-Höst

Den här hösten ska jag lägga mycket fokus på att må bra. Både in- och utsida förtjänar att må så bra de kan och jag har varit dålig på det genom att stressa, göra i princip allt i hemmet samt gå upp i vikt vilket jag inte trivs med.

Jag har börjat med att säga STOPP här hemma. Jag har känt mig så jäkla tagen för given, ALLT hänger på mig och ingen annan tar något ansvar. Det är slut på det nu och jag har faktiskt fått gehör och känner redan en står skillnad. Ett tag hade jag ryckningar i ögonlocket, i knät och i en arm för jag kände mig stressad.

Jag har anlitat en PT. Fantastiska Helena ska hjälps mig att komma tillbaka till där jag mår riktigt bra i min kropp och känns att jag trivs. Jag håller på att skriva en matdagbok och på söndag ska jag maila den plus hur en normal träningsvecka ser ut och sen ska hon ge mig ett upplägg. Ser otroligt mycket fram emot det, en investering i mig själv.

Jag har jobbat natt och istället för att fara runt som en skållad råtta och fixa tusen saker så ligger jag nu i sängen på uteplatsen och ska läsa lite. Läsningen är också något jag ska bibehålla och försöka göra varje dag för det mår jag bra av.

Nästa vecka blir, precis som förra året och året innan dess, jobbig. På torsdag är det farmors födelsedag och två år sen jag träffade henne för allra sista gången och på lördag är det två år sen hon gick bort. Så, mycket själavård gäller nu.

Ultravasan fick mig att anta fler utmaningar och jag tänker att en starkare och lättare kropp kommer göra det mindre smärtsamt och ännu härligare. Så höstens fokus blir att forma kroppen och sen får jag bestämma mig för vilka utmaningar jag ska ta mig an 2018.

Jag ville ha ett snyggt målfoto men när jag väl korsade mållinjen var jag så inne i själva målgången att jag helt missade fotograferna och fick ännu en muppig springbild.

Tankar efteråt

Jag är så tacksam för det jag fick uppleva i lördags, det var helt fantastiskt. Att det är helt min egen förtjänst är också frikkin’ amazing. Att jag som (snart!) 37-årig tvåbarnsmamma fixade en sån här utmaning, det var mer än jag trodde. Min kropp återhämtar sig jättebra, lite stel och öm i högra höften bara, that’s it. Jag jämför med när jag sprang marathon och då fick jag jätteont i foten efter loppet och kunde knappt gå på en vecka. Jag mådde sjukt dåligt efteråt på grund av att jag inte fick i mig tillräcklig energi. Jag hade ont i prick hela kroppen då, nu hade jag ”bara” ont i underdelen.

Då sprang jag 42 kilometer på 4.45, i lördags sprang jag 45 kilometer på 5.14 och den tiden inkluderar två kisspauser, några drickpauser, två ätpauser och gång i branta backar. Det händer grejer alltså.. och när jag sprang marathon för tre år sen var jag i superform och mycket lättare.

Bara lite tankar som snurrar i mitt huvud, visst är jag självgod? Kollade resultatlistan och jag kom på plats 136 av 690, inte för att det egentligen spelar roll men det är fan inte illa pinkat heller. Nu låter det som satt tiden var väldigt viktig för mig, så är det inte. Jag är mest förundrad över att det gick så mycket bättre än väntat.

Nu ska jag försöka sova, första arbetsdagen imorgon efter en lååång semester…

Ultravasan45 2017

Hur ska jag kunna beskriva gårdagen med ord som gör det rättvisa? Det känns nästan omöjligt men jag ska ge det ett försök och börja från början.

Jag har ju varit väldigt nervös för loppet, inte känt att jag tränat mycket och rädd för att viktuppgången skulle göra det för jobbigt. Jag tänkte mig att det skulle bli sinnessjukt jobbigt och en mental kamp, så blev det inte.

Klockan ringde sex på lördagsmorgonen. Jag hade somnat strax efter 22 och sovit bra så jag kände mig utvilad. Hade svårt att få i mig frukost, något jag haft ett tag nu, men tryckte i mig en portion havregrynsgröt med ägg och drack te.

7.15 åkte vi mot Oxberg och starten. Och regnet började ösa ner, underbart. När vi närmande oss starten blev det plötsligt tjock dimma och förutsättningarna för ett bra lopp blev plötsligt ännu sämre. Efter ett toabesök var det dags att kliva in i startfållan och det spelades mäktig musik och det kändes som vi skulle skickad upp i rymden eller något. Jag kände mig faktiskt pepp och förväntansfull och klockan nio gick starten.

Starten gick och jag hittade snabbt ett behagligt tempo att ”lunka” på i. Min strategi var att ta det lugnt och gå i branta backar. Det fortsatte regna och tilltog emellanåt, det tog inte lång tid innan jag var genomblöt. Men känslan var god och kilometrarna tickade på snabbt. Stigar, grusvägar och skogsvägar avlöste varandra och det var väldigt vacker natur.

Jag började bli riktigt hungrig och i Oxberg (som vi kom tillbaka till efter ungefär 17 kilometer) tryckte jag i mig en Vasaloppsbulle och drack blåbärssoppa, så otroligt gott! Sen sprang jag vidare och hade en fantastisk känsla! Varje kilometer satt en skylt med hur långt man hade kvar till nästa kontroll och hur långt det var kvar totalt och jag tyckte att ”bara” 28 kilometer kvar kändes lätt som en plätt.

När vi kommit 26 kilometer till Hökberg så var det en matkontroll och jag tryckte i mig pannkaka med sylt, pasta med köttfärssås och chips i ösregnet. Så fantastiskt gott det var! Lite orolig för hur det skulle kännas med så mycket mat i magen men det gick hur bra som helst. Jag startade en livesändning på Instagram och hejade på lite vänner de, skröt om hur bra det gick och att jag bara hade lite känningar i hälsenorna och vaderna. Det skulle jag inte ha gjort. Strax efter sändningen, vid typ 27-28 kilometer så började knäna, höfterna och ljumskarna göra ont.

Det gick ganska snabbt från en mycket god känsla till en väldigt smärtsam känsla. Varje steg gjorde ont och när jag gick i ett par uppförsbackar var det sen väldigt svårt att komma igång, kroppen kändes så stel. Men jag tänkte aldrig tanken på att jag inte skulle ta mig i mål, det fanns inte på kartan och det var en väldigt skön känsla. Jag visste bara att jag var tvungen att härda ut. Vid 30 kilometer nådde jag en milstolpe, bara 15 kilometer kvar.

Och vid 30 kilometer slutade det regna, äntligen! Det blev till och med nästan lite sol och det var skönt att få torka upp lite. Mina blöta strumpor skavde under tårna och på skogsvägarna var det små sjöar så vi fick springa på sidan av dem vilket gjorde det lite tuffare. Jag hade ont, såg fler som hade ont och pratade med en kvinna som jag hängt ihop med sen start. Hon hade också ont.

Och sen kom den, den magiska gränsen på 40 kilometer, och där var det som att jag kom in i en andra andning. Jag kände mig stark, sket i att benen, hälsenorna, fötterna, knäna, höfterna och ljumskarna värkte och ökade farten. Jag hade haft som ett hemligt mål att komma under sex timmar. En bit in i loppet insåg jag att, kanske jag kunde klara det på under 5.30? Och med fem kilometer kvar tänkte jag att, fan… jag kanske kan fixa det på under 5.15?!? Så jag satte fart, och jag sprang. Jag sprang på riktigt, och kilometrarna passerade. När jag förstod att jag snart skulle komma in i Mora fick jag en klump i halsen och började nästan gråta. Jag skulle klara det, jag skulle få passera målgången.

Jag kom in i Mora och på campingen, folk stod och hejade och jag ökade ytterligare. Med en kilometer kvar kunde jag inte annat än att springa allt jag orkade. Det blev mer och mer folk på sidorna och jag passerade flera löpare, och så såg jag målet. Några från Kättbo stod och hejade längs vägen och precis innan mål stod pappa och filmade. Jag tyckte att ja flög fram (filmen visar annorlunda) och hörde speakern ropa ut mitt namn, jag passerade mållinjen..

Jag tittade på klockan som stoppat på 5.14.48, en riktig drömtid! Jag trodde verkligen inte att jag hade det här i mig, verkligen inte, och jag är så jävla glad för att det blev en sån underbar upplevelse. Efter loppet kände jag direkt att det här måste jag göra igen, så jäkla roligt!

Och hela arrangemanget var så himla bra. Efter målgången fick jag en medalj och en tröja och hämtade ut ett diplom. Inga köer, inget krångel. Hoppade på en buss som körde oss till en idrottshall och duschar. Jag duschade, bytte om och hoppade på en buss tillbaka till målgången. Nemas problemas. Gick in i ett tält och fick mat, pannkakor, soppa, godis, chips, vatten, saft, ölkorv och ost. Supersmidigt.

Min fot efter att strumpan dragits av, varsågoda!

Jag och pappa väntade in Sussie och tittade på när folk gick i mål, så himla häftigt att se de som sprungit 90 kilometer stappla i mål. Hatten av för dem, så jäkla grymma.

Och NI är grymma! Alla kommentarer på Instagram och Facebook, alla sms och snaps med pepp och hälsningar, så himla fint! Jag blir så rörd. Satt idag och läste 50 kommentarer (!) på en (!) bild och de var så fina att jag fällde en tår. Ni är bara bäst. ❤️

Idag har jag ONT och jag så glad och lycklig. Och planerar redan för nästa äventyr, vad ska det bli?!? Måste springa Ultravasan igen, vore kul om fler ville hänga på, ett år att träna på nu ju! Jag lovar att om ni kunde känna känslan jag känner efter en sån här grej skulle ni anmäla er direkt.