Vilken vecka vi haft, herregud.. I onsdags blev ju Leon gipsad och jag var hemma med honom i torsdags. Han mådde ganska bra ändå men var lite låg och väldigt trött.
Och på kvällen kraschade jag. Det var som om allt bara släppte och jag var så trött och mådde så dåligt. Jag hade haft en klump av gråt i halsen ända sen beskedet men bara hållit tillbaka. Ångesten i att jag tvingade Leon att gå på sina brutna ben efter jourvårdcentralens inrådan gjorde så sjukt jävla ont och jag var så arg på mig själv. Jag fick ångest över att behöva lämna Leon och jobba dagen efter och Kalle skulle vara hemma med honom.
Det var dock bra för mig att få jobba och tänka lite på annat. Mina kollegor är jättefina och stöttande. Jag ställde in alla planer för helgen för jag kände att jag inte orkade, all energi var slut. Jag kör lätt på annars. Nej det är lugnt, inga problem! Jag kommer, absolut! Men, nu lyssnade jag på mig själv för en gångs skull.
Leon var lite låg även på fredagen, och trött. Men han var på kalas på kvällen som han tyckte var jättekul. Dock somnade han sista stunden innan Kalle hämtade honom, lille gubben.
Igår kände jag mig någorlunda tillbaka igen. Lite mer kraft i kroppen och även Leon var mycket gladare. Vi var ute på en lång promenad, han lekte lite med en kompis och farmor och farfar kom och hälsade på. Han har fått så många fina presenter skickade till sig vilket har gjort honom jätteglad. Mig med. Igår började han kunna lyfta sina ben själv vilket gör honom lite rörligare och det var han mycket nöjd med.
Jag har fortfarande hemskt dåligt samvete och mår dåligt för att ha fått Leon att gå på de brutna benen. Det gör fruktansvärt ont i hela kroppen när jag tänker på det. Jag borde inte lyssnat på jourvårdcentralen, jag borde lyssnat på Leon. Nu är det som det är och jag har tagit detta vidare iallafall vilket känns bra.
Så, vi kämpar på. Så många har hört av sig och skrivit på Instagram och Facebook. Stort TACK till er alla!
Life of Siljesvärd 