Jag har ju bloggat i snart 10 år och det är ju otroligt att jag kan gå tillbaka och läsa om mitt eget liv så långt tillbaka. Min vän Nina höll ett tal till mig på bröllopet och en sak som hon sa och som fastnade hos mig var att hon tyckte att det var jag som förändrats mest i vårt gäng under de åren vi känt varandra. Och jag kan nog hålla med. När jag flyttade till Malmö var jag socialt missanpassad och svår, blyg och osäker. Första steget i min förändring var just att flytta långt bort från Malung och det inskränkta samhälle jag upplevde det som. Jag tror inte att jag någonsin passade in där. Steg två var att börja min utbildning där jag växte otroligt mycket och förändrades helt, jag hittade mig själv. Och steg tre var när jag träffade Kalle som gav mig en trygghet och kärlek som gjorde otroligt mycket för mig. Innan har jag levt destruktivt och i dåliga relationer och verkligen behandlat mig själv illa. Igår kväll läste jag ett gammalt inlägg som jag skrev för nästan exakt nio år sen. Det var då jag själv insåg att jag började förändras och jag blev så glad när jag läste det.
Efter skolan var jag på La Empanada och åt med XXX. Det var första gången vi umgåtts på tu man hand sen i mars. Efter att hon betett sig illa när hon flyttade från mig så har jag haft svårt att träffa henne, eller prata med henne överhuvudtaget. Ibland har jag saknat henne men ofta har jag känt mig så bitter och känt att hon inte förtjänar min vänskap.
Eftersom vi umgåtts väldigt tight i 4-5 år så var det konstigt att hon bara var ”borta” helt plötsligt.
Men nu bestämde vi för att träffas iallafall och det kändes faktiskt bra. Jag är inte alls bitter längre. Jag vet vart jag står och att jag är en bra människa. Jag känner mig så otroligt stark just nu. Stark och duktig, jag vet vad jag vill och är på väg mot mitt mål.
Jag har så mycket nu som jag inte hade för ett halvår sen. Mitt liv har verkligen gått rakt upp från att ha varit vilsen i livet. Jag satt fast och kunde varken gå fram eller tillbaks, mådde dåligt och såg ingen ljusning.
Min terapeut tyckte jag skulle börja medicinera och det kändes lite som ett nederlag, att jag verkligen blivit så dålig. Men jag mådde ju bättre, fick livslusten tillbaks och så träffade jag Kalle. Kalle var verkligen en sån kille som jag drömt om i hela mitt liv. Med hans kärlek och den trygghet han gav mig kunde jag sluta med min medicin för ett år sen.
Jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra med mitt liv, men jag var glad över att må bra igen.
Men i våras flyttade jag ihop med Kalle och kom in på utbildningen och allt har gått upp med rekordfart. Den sista månaden sen jag började skolan har gett mig så mycket och jag känner mig starkare än någonsin. Jag vet att det låter som en klyscha, men det är verkligen så.
Visst har jag mina perioder när jag mår dåligt, har ångest och känner mig liten men de är övergående.
Nu svävade jag ut från det jag ville få fram med det här inlägget.
Jag känner mig mogen att ge XXX en till chans, kanske inte att bli så som vi var förr, men att vi kan umgås ibland iallafall utan att det ska kännas konstigt.
Jag kanske håller på att mogna och växa upp på riktigt.
Life of Siljesvärd 