Löpturen idag gick jättebra! Det behövde jag då det inte gick alls förra veckan. Två 5-kilometerspass som var sjukt jobbiga pga förkylningen. Men idag hade det släppt och till och med Dixon var riktigt pepp på att springa. Han travade på så fint, försökte inte stanna hela tiden och skuttade fram och ”log” emellanåt. Nio kilometer i bra tempo blev det och det kändes riktigt bra, pepp!

Jag har börjat klura på mål inför 2018. Jag inser att jag börjat föredra ett eller två större lopp än flera kortare och de långa loppen kräver mer träning och planering i god tid. Förra året var det Ultravasan som var målet och året innan Sälen fjällmaraton. Båda de loppen var fantastiska så de finns med på listan över sånt jag vill göra nästa år men de är nästan samtidigt så jag måste välja. Köpenhamn marathon har jag varit sugen på länge och det är ju på våren så då skulle jag kunna få in både det och ett annat långt lopp nästa år. Men hur ska jag kunna välja??

Jag är så tacksam för det jag fick uppleva i lördags, det var helt fantastiskt. Att det är helt min egen förtjänst är också frikkin’ amazing. Att jag som (snart!) 37-årig tvåbarnsmamma fixade en sån här utmaning, det var mer än jag trodde. Min kropp återhämtar sig jättebra, lite stel och öm i högra höften bara, that’s it. Jag jämför med när jag sprang marathon och då fick jag jätteont i foten efter loppet och kunde knappt gå på en vecka. Jag mådde sjukt dåligt efteråt på grund av att jag inte fick i mig tillräcklig energi. Jag hade ont i prick hela kroppen då, nu hade jag ”bara” ont i underdelen.

Då sprang jag 42 kilometer på 4.45, i lördags sprang jag 45 kilometer på 5.14 och den tiden inkluderar två kisspauser, några drickpauser, två ätpauser och gång i branta backar. Det händer grejer alltså.. och när jag sprang marathon för tre år sen var jag i superform och mycket lättare.

Bara lite tankar som snurrar i mitt huvud, visst är jag självgod? Kollade resultatlistan och jag kom på plats 136 av 690, inte för att det egentligen spelar roll men det är fan inte illa pinkat heller. Nu låter det som satt tiden var väldigt viktig för mig, så är det inte. Jag är mest förundrad över att det gick så mycket bättre än väntat.

Nu ska jag försöka sova, första arbetsdagen imorgon efter en lååång semester…

Hur ska jag kunna beskriva gårdagen med ord som gör det rättvisa? Det känns nästan omöjligt men jag ska ge det ett försök och börja från början.

Jag har ju varit väldigt nervös för loppet, inte känt att jag tränat mycket och rädd för att viktuppgången skulle göra det för jobbigt. Jag tänkte mig att det skulle bli sinnessjukt jobbigt och en mental kamp, så blev det inte.

Klockan ringde sex på lördagsmorgonen. Jag hade somnat strax efter 22 och sovit bra så jag kände mig utvilad. Hade svårt att få i mig frukost, något jag haft ett tag nu, men tryckte i mig en portion havregrynsgröt med ägg och drack te.

7.15 åkte vi mot Oxberg och starten. Och regnet började ösa ner, underbart. När vi närmande oss starten blev det plötsligt tjock dimma och förutsättningarna för ett bra lopp blev plötsligt ännu sämre. Efter ett toabesök var det dags att kliva in i startfållan och det spelades mäktig musik och det kändes som vi skulle skickad upp i rymden eller något. Jag kände mig faktiskt pepp och förväntansfull och klockan nio gick starten.

Starten gick och jag hittade snabbt ett behagligt tempo att ”lunka” på i. Min strategi var att ta det lugnt och gå i branta backar. Det fortsatte regna och tilltog emellanåt, det tog inte lång tid innan jag var genomblöt. Men känslan var god och kilometrarna tickade på snabbt. Stigar, grusvägar och skogsvägar avlöste varandra och det var väldigt vacker natur.

Jag började bli riktigt hungrig och i Oxberg (som vi kom tillbaka till efter ungefär 17 kilometer) tryckte jag i mig en Vasaloppsbulle och drack blåbärssoppa, så otroligt gott! Sen sprang jag vidare och hade en fantastisk känsla! Varje kilometer satt en skylt med hur långt man hade kvar till nästa kontroll och hur långt det var kvar totalt och jag tyckte att ”bara” 28 kilometer kvar kändes lätt som en plätt.

När vi kommit 26 kilometer till Hökberg så var det en matkontroll och jag tryckte i mig pannkaka med sylt, pasta med köttfärssås och chips i ösregnet. Så fantastiskt gott det var! Lite orolig för hur det skulle kännas med så mycket mat i magen men det gick hur bra som helst. Jag startade en livesändning på Instagram och hejade på lite vänner de, skröt om hur bra det gick och att jag bara hade lite känningar i hälsenorna och vaderna. Det skulle jag inte ha gjort. Strax efter sändningen, vid typ 27-28 kilometer så började knäna, höfterna och ljumskarna göra ont.

Det gick ganska snabbt från en mycket god känsla till en väldigt smärtsam känsla. Varje steg gjorde ont och när jag gick i ett par uppförsbackar var det sen väldigt svårt att komma igång, kroppen kändes så stel. Men jag tänkte aldrig tanken på att jag inte skulle ta mig i mål, det fanns inte på kartan och det var en väldigt skön känsla. Jag visste bara att jag var tvungen att härda ut. Vid 30 kilometer nådde jag en milstolpe, bara 15 kilometer kvar.

Och vid 30 kilometer slutade det regna, äntligen! Det blev till och med nästan lite sol och det var skönt att få torka upp lite. Mina blöta strumpor skavde under tårna och på skogsvägarna var det små sjöar så vi fick springa på sidan av dem vilket gjorde det lite tuffare. Jag hade ont, såg fler som hade ont och pratade med en kvinna som jag hängt ihop med sen start. Hon hade också ont.

Och sen kom den, den magiska gränsen på 40 kilometer, och där var det som att jag kom in i en andra andning. Jag kände mig stark, sket i att benen, hälsenorna, fötterna, knäna, höfterna och ljumskarna värkte och ökade farten. Jag hade haft som ett hemligt mål att komma under sex timmar. En bit in i loppet insåg jag att, kanske jag kunde klara det på under 5.30? Och med fem kilometer kvar tänkte jag att, fan… jag kanske kan fixa det på under 5.15?!? Så jag satte fart, och jag sprang. Jag sprang på riktigt, och kilometrarna passerade. När jag förstod att jag snart skulle komma in i Mora fick jag en klump i halsen och började nästan gråta. Jag skulle klara det, jag skulle få passera målgången.

Jag kom in i Mora och på campingen, folk stod och hejade och jag ökade ytterligare. Med en kilometer kvar kunde jag inte annat än att springa allt jag orkade. Det blev mer och mer folk på sidorna och jag passerade flera löpare, och så såg jag målet. Några från Kättbo stod och hejade längs vägen och precis innan mål stod pappa och filmade. Jag tyckte att ja flög fram (filmen visar annorlunda) och hörde speakern ropa ut mitt namn, jag passerade mållinjen..

Jag tittade på klockan som stoppat på 5.14.48, en riktig drömtid! Jag trodde verkligen inte att jag hade det här i mig, verkligen inte, och jag är så jävla glad för att det blev en sån underbar upplevelse. Efter loppet kände jag direkt att det här måste jag göra igen, så jäkla roligt!

Och hela arrangemanget var så himla bra. Efter målgången fick jag en medalj och en tröja och hämtade ut ett diplom. Inga köer, inget krångel. Hoppade på en buss som körde oss till en idrottshall och duschar. Jag duschade, bytte om och hoppade på en buss tillbaka till målgången. Nemas problemas. Gick in i ett tält och fick mat, pannkakor, soppa, godis, chips, vatten, saft, ölkorv och ost. Supersmidigt.

Min fot efter att strumpan dragits av, varsågoda!

Jag och pappa väntade in Sussie och tittade på när folk gick i mål, så himla häftigt att se de som sprungit 90 kilometer stappla i mål. Hatten av för dem, så jäkla grymma.

Och NI är grymma! Alla kommentarer på Instagram och Facebook, alla sms och snaps med pepp och hälsningar, så himla fint! Jag blir så rörd. Satt idag och läste 50 kommentarer (!) på en (!) bild och de var så fina att jag fällde en tår. Ni är bara bäst. ❤️

Idag har jag ONT och jag så glad och lycklig. Och planerar redan för nästa äventyr, vad ska det bli?!? Måste springa Ultravasan igen, vore kul om fler ville hänga på, ett år att träna på nu ju! Jag lovar att om ni kunde känna känslan jag känner efter en sån här grej skulle ni anmäla er direkt.

Imorgon är det dags. Ultravasan 45 som jag väntat på sen i julas. Jag har då svårt att föreställa mig att jag kommer vara där ute i spåret och kämpa.

Jag kom till Mora 15.38 idag och mamma och pappa mötte mig på stationen. Vi körde direkt och hämtade min nummerlapp och då fick jag feeling! Jag gick förbi målgången och jag hoppas så innerligt att jag kommer få springa över mållinjen imorgon och jag kommer kämpa som ett djur för det. Jag bryter bara om jag skadar mig så jag inte kan springa mer.

Efter en pastamiddag med bröd till (ladda ladda) så ligger jag ute i friggeboden och ska sova. Sex ringer klockan och 7.15 åker vi mot starten i Oxberg.

Jag sitter nu på tåget uppåt landet. Har precis bytt tåg i Mjölby och har fyra timmar till Borlänge innan sista bytet till Mora. Mår lite illa eftersom jag åkte bakåt från Lund men nu har jag satt mig åt rätt håll. På tåget hit fanns det wi-fi så jag tittade på två avsnitt av Ozark men nu är det hederlig gammal läsning som gäller resten av vägen.

Tänker mycket på morgondagen och får lite panik. Det är så jäkla långt! 4,5 MIL! Hur tänkte jag här?? Det kommer vara så jobbigt och göra så ont.. Jag måste tvinga mig att äta under loppet. Det är svårt då jag inte är sugen på att äta när jag springer men när jag sprang Österlenmaran brände jag ut alla reserver totalt och mådde så sjukt dåligt efteråt.

Sussie skickade en bild från dokumentären om Barkley Marathon, det sjukaste jag sett. Den finns på Netflix och ni borde se den.

Jag imorgon…..

.. innan Ultravasan45 på lördag. PÅ LÖRDAG!! Jag fattar inte att det snart är dags. Helt sjukt och jag är både taggad och skräckslagen.

Jag har börjat ladda genom att dricka resorb varje dag den här veckan och äter lite extra kolhydrater. Idag köpte jag färdkost till tågresan och har bett min mamma handla lite matgrejer jag behöver och inte vill släpa på. Har även önskat pasta carbonara till middag på fredag. Jag har lånat böcker till tågresan och det jag behöver köpa nu är mer ormsalva och något att sätta på ryggen då jag får skavsår av sport-bh’n på långpass. Sen ska jag väl vara redo?

Imorgon ska jag packa och på fredag klockan 7.17 går tåget till Mora. Jag är framme 15.38 och ska då åka och hämta nummerlappen. På lördag går starten klockan nio i Oxberg och sen får det bära.. eller brista tänkte jag skriva men det får det ju inte för jag vill otroligt gärna få gå i mål. Min stora skräck är att behöva bryta men jag hoppas verkligen att det inte händer.

Jag kommer kanske eventuellt att sända live på Instagram under loppet när det blir jobbigt och jag behöver pepp så ser ni mig starta en live så hoppa gärna in och underhåll mig en stund så jag kan tänka på annat.

Idag sprang jag sista passet innan loppet, ett lugnt distanspass på 8,5 kilometer och det kändes bättre än på länge.

Så, något jag glömt?

En vecka kvar till Ultravasan45. En vecka… Jag känner i dagsläget att det kommer gå åt helvete, att jag borde tränat mycket mer än det jag gjort. Och jag har gått upp i vikt och känner mig tung, det är också oroande.

Å andra sidan har jag tränat löpning regelbundet i över fem år och borde kunna ta en hel del på den rutinen och sen har jag ett bra pannben när det gäller.

Men. Jag har inte sprungit så många långpass som jag borde och inte kommit upp i närheten av varken den distans eller tid jag kommer ta mig an om en vecka.

Vi får väl se hur det går helt enkelt. Kroppen har känts oerhört trött den här och förra veckan och jag hoppas på att det är mitt undermedvetna som trappar ner, jag har haft den här känslan förut innan lopp. Jag har sprungit maraton, jag har sprungit långt i fjällen och jag har sprungit 32 kilometer trail. Nu är det dags för nästa utmaning.

Vilken dag det var igår! Intensiv men väldigt bra, satt knappt ner en sekund. Fixade med lite allt möjligt på morgonen och vid 10.30 stack jag iväg på ett lite längre löppass med Dixon. Vi tog det lugnt eftersom det var varmt men tog oss förbi rapsfält, på asfalt och genom skog. Skåne är ju så fantastiskt vackert nu, rapsen är så gul att det gör ont i ögonen. 11,5 kilometer senare var vi hemma igen, törstiga och varma.

På kvällen var det dags för lopp – Kalvinknatet! När Nemo kom hem med lappen från skolan så var han inte så sugen men när han kom att tänka på medaljen, tröjan och chokladmjölken så ändrade han sig. Leon var på och ville springa direkt. Jag har peppat barnen i några veckor nu och sagt att om de gör sitt bästa och springer hela vägen så käkar vi på Sibylla på vägen hem. Eftersom loppet var 700 meter tänkte jag att det orkar de, det handlar bara om viljan.

Igår insåg jag att förstaklassarna skulle soribda 1500 meter, ganska så mycket längre och jag tänkte att det kommer Nemo aldrig orka, så jag började peppa att man ska göra sitt bästa, inte ta i för mycket i början och så vidare..

Leon startade 17.45 och var supertaggad, trodde han skulle göra slut på all energi på uppvärmingen. Jag hejade på honom i starten och sen gick jag till målet. Efter en stund kom han, springande, och han var så himla fin. Spurtade ordentligt på upploppet och var trött och jättenöjd när han kom i mål.

18.45 var det dags för Nemo att starta och han stack iväg i ganska hög fart. Jag ställde mig vid målet och efter en stund började barnen trilla in.. tillslut såg jag Nemo och han sprang! Han sprang hela vägen in i mål och hade sprungit hela loppet, så himla duktigt!

Jag var så himla stolt över barnen alltså. Det spelar ingen roll hur snabbt de springer eller vilken plats de kommer på, men att de kämpar och gör sitt bästa blir jag så glad och stolt över.

Efteråt blev det välförtjänt mat på Sibylla och sen var det två riktigt trötta barn jag körde hem med.

Igår var det dags för Lundaloppet och jag sprang det tillsammans med två kollegor, Andreas och Isak. Vi bestämde att vi skulle springa tillsammans och eftersom de nästan aldrig springer så blev det det första loppet som jag inte pressade mig själv på.

Jag sprang Lundaloppet första och enda gången för fyra år sen och då körde man två varv på en femkilometersbana men nu var det ny bansträckning och 10 kilometer var bara ett varv, skönt.

Innan starten behövde jag gå på toaletten och fick stå i kö i nästan 20 minuter. Jag fattar inte hur folk kan ta så lång tid på sig på toa när det är lång kö och man har en tid att passa. Men vi hann till starten iallafall och ställde oss ganska långt bak. Första tre kilometrarna gick jättebra och jag fick hejda killarna lite så det inte gick för fort. Men fan vad varmt det var. Ansiktet kokade och det märktes att jag INTE är van att springa i värme, igår var ju första riktigt varma dagen.

Vid fem kilometer var Andreas slut och vi sänkte tempot han fick springa på pannben. Att aldrig springa och sen springa en mil i värmen alltså, strongt! Jag är glad att vi höll ihop för jag hade annars kutat på som fan och också varit slut efter halva loppet.

Men vi kämpade på och jag är grymt imponerad av Andreas och Isak. I andra vätskekontrollen stannade vi till en snabbis för att dricka men annars sprang vi hela vägen. Vid 8,5 kilometer tyckte Isak att vi skulle dra på men jag sa att han kunde göra det då jag inte ville lämna Andreas som började se väldigt trött ut.

Loppet avslutades inne på Lunds IP och när vi kom in på banan så sprang jag allt jag orkade in i mål. 1.04 kom jag in på och det var därmed det långsammaste millopp jag någonsin sprungit, PB alltså! Isak var redan i mål och Andreas kom strax efter. Vi bälgade i oss vatten, fick våra medaljer och var grymt imponerade av att vi tagit oss runt. Vi gick till bilen, killarna snyltade till sig bullar av Svenska Kyrkan och sen åkte de hem och jag fick åka och jobba.

Även om det inte var ett sånt lopp jag brukar springa så var det himla kul, älskar att springa tillsammans med andra!

2016 har varit ett FANTASTISKT loppår! Jag blir pirrig och glad i hela kroppen när jag tänker tillbaka på det. Jag har utmanat mig själv, sprungit på massor av olika ställen, på flera olika underlag och med några av de mest underbara människor. Jag har aldrig rest runt och sprungit på så många olika ställen under ett år – Åhus, Mora, Stockholm, Österlen, Båstad, Sälen, Malmö och Veberöd. Jag har sprungit trail, på asfalt, hinderbana med färg och i fjällen och distanserna har varierat från 5 till 21 kilometer och jag har sprungit tillsammans med Sussie, Emma, Mirijam, Ida, Malin, Mari, Jenny och Nina. Nu blir det en genomgång av årets alla lopp och vill ni läsa Racereporten så är det bara att klicka sig vidare på loppnamnet.

ÅHUS TRAILRUN

Loppåret inleddes med Åhus Trailrun 10 kilometer som jag sprang tillsammans med Emma. Ett lopp som var tuffare än jag trodde, terrängen var skitjobbig med backar, sand och strand. Men så roligt det var! Jag sprang in på 1.13 vilket jag var väldigt nöjd med.

WOMENS HEALTH HALFMARATHON

Åh vilket lopp! Jag åkte till Stockholm och sprang en helt fantastisk halvmara tillsammans med Sussie. Jag hade tränat hårt inför loppet och det gick mycket bättre än jag väntat mig då jag sprang in på 1.52.42, en drömtid!

KLÖVERNMILEN

I juni drog jag och Mirijam till Båstad och sprang Klövernmilen, ett millopp på Båstads gator som var jobbigare än jag förväntat mig. Men vi fick medalj och hade så himla roligt tillsammans. Jag sprang i mål på 52.36, inget PB men bra ändå.

COLOR OBSTACLE RUSH

I juli var det dags för hinderbana med färg och hade regnet inte öst ner hade det nog varit ännu roligare. Jag sprang med min granne Nina och två av hennes kollegor, loppet var fem kilometer och jag var gul från topp till tå när jag kom i mål.

MORA TRAILRUN

Jag och Sussie anmälde oss lite spontant till Mora Trailrun, ett 15 kilometerslopp som var nytt för i år. Fy fan så jobbigt det var, halva loppet var en plåga men ändå så himla roligt och en bra uppvärmning inför fjällmaran. Och så fick jag se Jonas Buud spurta i mål samt träffa Helena.

VEBERÖDSRUNDAN

Ett kärt lopp är Veberödsrundan som startar en knapp kilometer från vårt hus och i augusti sprang jag det, för sista gången tyvärr. Det blev inget PB och jag fick kämpa som ett djur halva loppet då jag gått ut för hårt i början. Sprang in på prick 35 minuter och var först lite missnöjd men vad fan, det var en bra tid.

SÄLEN FJÄLLMARATON

Årets höjdpunkt!Vilken resa, vilken upplevelse! Att få springa i fjällen tillsammans med ett gäng fantastiska tjejer var så mycket roligare än jag någonsin trott. Tack Ida, Malin, Mari, Jenny och Sussie för att jag fick dela det här med er! Och loppet gick sååå mycket bättre än jag kunnat ana och jag sprang in på 2.47.

ÖSTERLEN LYSER HALVMARATON

Årets sista, och värsta, lopp gick av stapeln en stormig och regnig kväll i november. Det var jag och Sussie som teamade upp och ja, vi både led oss genom halvmaran som var mörk och kall och längre än en halvmara. Min klocka stannade på 22.05 kilometer på 2.03. Det här loppet vet jag inte om jag springer igen…