För en vecka sen…

.. var stämningen minst sagt nervös i vår lilla lägenhet på Ski Lodge i Lindvallen! Det känns som så längesen på något sätt, antagligen för att det varit så mycket i veckan. Men vi har redan planer för nästa äventyr och träff! Så glad att ha fått träffa dessa tjejer och jag tycker att ni ska ta del av även deras Race Reports om ni inte gjort det.

Malin

Del 1
Del 2
Del 3

Ida

Del 1
Del 2

Mari-

Racereport

Susanne

Racereport

Jenny

Racereport

In och läs med er nu! Jag bjuder på lite bilder också som jag snott från de andra och från Fjällmaratons bilder på Facebook.

image

image

image

image

image

Team Bagheera Fjällmaraton

Vi är ju ett gäng på sex glada löpare som ska utmana oss genom att springa Sälen Fjällmaraton i augusti. Eller halvmaran tog vi då vi aldrig sprungit i fjällen förut och ville prova en kortare sträcka först.

Eftersom vi alla bloggar så tyckte vi att vi kanske kunde få lite spons och kontaktade arrangörerna för Sälen Fjällmaraton och de hakade på! Så nu är jag en del av Team Bagheera Fjällmaraton och det känns sjukt roligt! Vi har fått varsin t-shirt och buff hemskickade och info om oss har vi mailat till arrangörerna.

Så nu kommer allt som har med löpning att göra taggas med #teambagheera samt #bloggerbabesgotrail vilket är namnet på vår chatt där vi smider våra planer. Är ni nyfikna på de andra medlemmarna i Team Bagheera?

Malin
Ida
Mari
Susanne
Jenny

Jenny är för övrigt ny bloggare här på Running Life, VÄLKOMMEN!

image

Tänker du på vad eller hur du skriver?

Malin och CharlottaSofia har skrivit tänkvärda inlägg om ansvar på sociala medier och vad vi sänder ut för signaler när vi bloggar om hälsa och träning.

Det är en svår balans tycker jag, det här med hur man skriver. För jag tycker det handlar om HUR man skriver, inte alltid om VAD man skriver. Jag tycker absolut att jag har ett ansvar gentemot mina läsare och jag försöker att tänka på det när jag skriver mina inlägg. Jag har ju bloggat i 10 år nu och mitt första inlägg handlar om hur tjock jag tyckte att jag var och sen skrev jag väldigt mycket om det, hatade och nedvärderade mig själv. Det skulle jag aldrig skriva idag eftersom att jag tycker det är fånigt att hålla på så plus att det inte är respektlöst mot de som läser då jag inte vet hur de påverkas av det. Jag vet ju själv hur jag påverkas när folk skriver på vissa sätt om vikt och träning.

Ett exempel: Om någon skriver att de varit ute och sprungit och sen skriver att det gick så jävla dåligt och sen skriver att de sprang i ett tempo som jag tycker är superbra så känner jag mig kass. Där handlar det om HUR man skriver tycker jag. För den här människan kanske det tempot inte alls är särskilt snabbt i jämförelse med hur hen brukar springa men då går det ju att formulera det på ett sätt som inte är nedvärderande.

Jag vet att jag ibland skriver om ett träningspass där jag springer varannan kilometer snabbt och varannan långsam och det långsamma tempot är ju inte långsamt egentligen. Kanske långsamt i någons ögon men snabbt i någon annans och då kan det ju uppfattas som nedvärderande. Jag har förklarat det innan och jag hoppas ingen uppfattar det som att jag tycker att folk som springer i det tempot är långsamma utan att det tempot är långsammare i jämförelse de snabbare intervallerna. Hänger ni med eller är jag för rörig?

Jag försöker att släppa fokus på min kropp och koncentrera mig på mitt mående istället. Inte bry mig om vad jag väger utan känna efter hur jag mår och hur träningen går. Börjar byxorna spänna så vet jag att jag inte mår jättebra då det känns obekvämt när kläderna inte sitter skönt och att jag får ge min kropp bra grejer.

Jag följer en blogg nu, en ung tjej som nyligen gått ner mycket (ca 15 kg) i vikt och lägger upp massor med före- och efterbilder och klankar ner på och hatar sitt gamla jag. Det är ju jättebra att hon mår bra fysiskt i sin nya kropp men det psykiska måste också jobbas med. Jag tycker det är så tråkigt att hon måste skriva så illa om sig själv för det sänder ut till läsarna att de också borde må dåligt över sina kroppar om de inte är smala och snygga. Hon skriver om när hon tränar och blir yr och är energilös för att hon inte ätit tillräckligt och hur mycket bättre det är att äta sallad istället för flottig och äcklig mat. Jag tycker det är sorgligt att skriva ner sig själv så mycket och sända ut de signaler hon gör till sina läsare som jag skulle tippa på är unga tjejer med kanske inte jättebra självkänsla.

Jag hoppas inte att min blogg sänder ut självhat och ger er läsare dåliga känslor. Jag vet att jag skrivit så innan och det är inget jag är stolt över men jag är stolt över att jag kommit så långt som jag gjort och tänker och mår helt annorlunda idag. Jag vill inte att min blogg ska utstråla hets utan att den ska förmedla träningsglädje och visa upp en bra sida. När jag skriver om att jag slutat med socker så handlar det om att jag inte mår alls bra av socker och inte kan hantera det och inte för att visa upp hur jäkla bra jag är som inte äter sånt och att alla andra borde göra samma val. Jag hoppas att det framgår och i annat fall får ni gärna hojta till.

Sen så vet jag att alla triggas av olika saker, pepp för den ena kan vara hets för den andra. Men så länge jag mår bra och tränar på ett sätt som jag mår bra av, inte äter för lite eller hatar mig själv för att jag inte kunnat träna eller för vad jag ätit så kommer jag att skriva om det, men jag väljer hur jag skriver om det. Det är svårt att vara alla till lags och blir man supertriggad av att läsa en ”vanlig träningsblogg” så ligger nog inte problemet i vad jag skriver.

Läs andra bra inlägg om det här ämnet:

Vårt ansvar i sociala medier
Har vi ansvar och vad exakt hetsar?
Let’s start a riot
Vilka signaler sänder vi ut?

image

Fredagsfeeling

Idag har jag en ledig fredag och jag ska jobba i helgen så jag ska unna mig att ha det jäkligt gött för mig själv idag. Jag saknar min familj men ensamhet är något jag trivs med alltså. Igår kväll kom jag hem från jobbet halv elva, drack te, surfade lite och kollade ett avsnitt av Parenthood. Sen la jag mig och läste ganska länge och så ställde jag ingen klocka utan fick sova hur länge jag ville idag. Jag vaknade tjugo i åtta och gosade ner mig en stund till för att somna om och vakna klockan nio. Då fick jag lite panik inombords för att jag tycker att jag sovit för länge vilket är helt sjukt. Vad gör det om jag sover länge en endaste gång? Och nio är ju inte sjukt länge heller. Hade jag vaknat typ elva hade jag nog fått uppsöka psykakuten. Vet inte varför jag är sån så att jag inte kan unna mig att ligga länge i sängen? Speciellt när jag har chansen eftersom att klockan ringer 6.45 varje vardag eftersom Nemo börjar skolan 8.10 varje dag och varannan helg som jag jobbar ringer klockan ungefär samma tid så det är bara varannan helg som jag för sova utan att ställa en klocka och behöva gå upp innan sju.

Men den här lediga fredagen då, vad ska jag göra av den? Först ska jag äta frukost och sen gå ut till kaninerna en stund och sen blir det en springtur hem till Mirijam. Hon ska ju snart flytta tillbaka till Malmö vilket är tråkigt för då kommer vår löpargrupp Assmountain Runners inte finnas mer. Vi har ju inte varit sjukt aktiva men det är ju inte mitt fel då det inte är jag som är gravid i tid och otid. Mirijam har precis öppnat en egen studio förresten, så himla coolt! Hon bleker och tar bort fula gamla tatueringar med laser så har ni någon gammal tribal eller ros, eller trampstamp Juristen, som ni vill bli av med så måste ni vända er till A bushel and a Peck i Malmö. Klart snyggaste studion som även säljer olika saker tillverkade av coola kvinnor. Sjukt modigt av Mirijam att våga satsa och starta eget tycker jag!

image

Ikväll ska jag njuta av min sista kväll i ensamhet då jag jobbar natt imorgon och på söndag kommer min kära familj hem. Det blir ett glas vin, god mat och så svänger jag nog ihop något gott av nötter och choklad att lyxa till det med. Det blir en bra fredag det här!

Lång lördag

Det har varit en lång dag. Jobbade 7.30-19.30 och det har varit lite kaos, orkar inte att våra helger alltid ska vara det. Trots det hade jag en stund över och fick massor av pappersarbete gjort, sånt som jag aldrig hinner med annars så det känns väldigt bra. Nu är det EN jobbdag kvar och sen får jag ta helg. Men så ska jag jobba natten mellan måndag och tisdag så det blir ju inte ledigt ändå..

Kalle jagar, Leon har somnat i soffan och Nemo som aldrig behöver sova tittar på Ever After High på Netflix. Det blir väl sängen snart då morgondagen också blir lång.

Men jag skulle vilja be er om en sak, Emma skrev om det nyligen och har så rätt. Jag ÄLSKAR era kommentarer, ju fler desto roligare och det är så himla fint att gå tillbaka och läsa vad ni skrivit till olika inlägg. Jag är fullt medveten om att det är snabbare och enklare att kommentera på Facebook när jag länkat där men för min skull kan ni väl kommentera här? Då sparas kommentarerna och jag kan gå tillbaka och läsa dem när jag vill. Pretty please?

Hoppas ni har en fantastisk helg! Jag ser er ju på Insta och läser era bloggar och blir lite avis när ni är på träningsconvent, dricker rödvin, yogar, står upp mot mansgrisar på gymmet, uppmanar till att livet är NU, sammanfattar veckan och mycket annat härligt!

image

Emma

Idag skulle jag vilja skicka lite länkkärlek till min bloggkollega Emma. Jag har känt Emma i några år nu men första gången vi sågs var typ, 2005? 2006? Emma är Kalles kompis storebrors flickvän och första gången vi hälsade på dem var det för att titta på Emmas kaniner, men vi pratade knappt då vad jag minns iallafall. Sen så har vi förts samman mer och mer på grund av kaninerna och jag tror vi börjad umgås på riktigt när Leon och Rocky var bebisar. Nu har vi en fin tradition i våra vinkvällar i sommarstugan och det är jätteroligt att Emma ville komma och blogga hos oss på Running Life.

Emma är härlig att umgås med, det finns inget konstlat över henne och man behöver aldrig känna att man måste leva upp till någonting. Hon är den hon är och med henne kan jag vara mig själv. Det låter kanske inte så kul att beskriva en person som ”enkel”, det låter liksom lite fel men jag är en enkel person utan att det för den skull ska vara något negativt. Emma är också enkel tycker jag, på det sättet som jag tycker mycket om. Jag hoppas du inte tar illa upp över beskrivningen Emma, det är verkligen bara menat positivt!

Emmas blogg är otroligt befriande att läsa! Det är inga försköningar, språket är roligt och det är raka och ärliga texter. Det är härligt att läsa en blogg där allt inte är så puttinuttigt hela tiden och jag hoppas att ni kollar in bloggen om ni inte redan har gjort det. Så, lite länkkärlek till Emma såhär en tisdag, bara för att jag tycker om henne så mycket.

image
Jag och Emma i somras efter en supersnabb cykeltur mellan Gaddaröd och Rigeleje.

Att vara tärna – Skitig och lycklig

Idag vill jag ge lite extra länkkärlek till min bloggkollega Ninni. Hon är en fantastisk person som alltid ställer upp och som är så himla lugn och behaglig att vara med. Och så är hon ärlig, på ett bra och fint sätt. Hon skrev ett inlägg om hennes upplevelser kring att vara tärna på mitt och Kalles bröllop och det var så otroligt fint skrivet och jag vill gärna dela med mig av det till er, HÄR hittar ni det. Och om ni inte läser hennes blogg än så börja! Hon skriver ärligt och fint om livet, barnen, träning och relationer.

skitigochlycklig1

Träningsblogga

Idag vill jag ge lite länkkärlek till Ida som driver bloggen Träningsblogga. Hon verkar vara en härlig person full med fart och fläkt och gillar man träning, framförallt löpning, är det här en jättekul blogg att följa. Ida har nyss varit i New York och semestrat helt på egen hand och jag blev inte lite avundsjuk när hon skrev om sina löprundor i Central Park och loppet hon deltog i. Med sin nya GoPro tar hon en massa peppiga springbilder och ja, hela bloggen är väldig peppande. Klicka här för att komma till Idas blogg!

image

Made by Mi

Min barndomsvän Marie är jätteduktig på att sticka och virka och gör massor med roliga och snygga grejer. Igår var hon här för att fotografera lite av sina alster med hjälp av mig. Jag trodde jag skulle fota dem på henne men det blev så att hon fotade mig istället. Osminkad och i mysbyxor . Tyvärr kunde vi inte vara ute för att det regnade så men det blev ändå bra bilder. Om ni är intresserade av att kolla in mer av hennes konstverk så hittar ni hennes blogg här.

image

image

image

image

Mitt ofrivilliga liv

Förra våren hade Nemo och Leon en ung tjej, Bella, som vikarie på förskolan. Urgullig och väldigt duktig för att vara så ung, 19 år. På sommarlovet fick vi veta att hon gått bort i en hemsk bilolycka. Jag hade sett det på Facebook men inte kopplat ihop att det var hon, men när jag fick veta det blev jag så otroligt ledsen. Bellas mamma Jenny har börjat blogga om sin sorg och sitt ofrivilliga liv. Jag har läst bloggen ett tag nu och det tog mig lång tid innan jag vågade kommentera. Det känns så svårt, vad fan ska jag skriva liksom?? Men jag gjorde det tillslut och hon blev glad för det jag skrev och skrev tillbaka att hon la sig med ett leende på läpparna och då blev jag så lättad, och glad för att jag kunde göra att hon kände sig lite gladare för stunden.

Varje gång jag läser Jennys blogg så gråter jag och jag känner panik inom mig. Tänk om det skulle hända mig…? Jenny skriver så öppet och ärligt om hur det känns och hur hon kämpar vidare med sitt liv fast det är så svårt och smärtsamt. Och jag känner så otroligt mycket inom mig när jag läser hennes ord, hon lever i den värsta mardrömmen en förälder kan göra. Jag skulle vilja göra något för henne, men vet inte vad, allt känns så futtigt. Men lite länkkärlek vill jag ge henne eftersom hon vågar skriva om det här och förhoppningsvis kan det nå fram och hjälpa någon annan som hamnat i samma helvete.

Jag kände inte Bella, men jag kommer så väl ihåg henne för hon gjorde ett starkt intryck på mig. För någon vecka sen visade jag en bild på Bella för Nemo och han sken upp när han såg den och kom väl ihåg henne. Jag berättade vad som hänt och även om han inte riktigt förstod så blev han berörd och jag tror att han tyckte mycket om Bella. Livet är för jävla orättvist ibland och det som Jenny går igenom borde INGEN förälder behöva uppleva. Om ni vill läsa bloggen så hittar ni den här.