Tankar efteråt

Jag är så tacksam för det jag fick uppleva i lördags, det var helt fantastiskt. Att det är helt min egen förtjänst är också frikkin’ amazing. Att jag som (snart!) 37-årig tvåbarnsmamma fixade en sån här utmaning, det var mer än jag trodde. Min kropp återhämtar sig jättebra, lite stel och öm i högra höften bara, that’s it. Jag jämför med när jag sprang marathon och då fick jag jätteont i foten efter loppet och kunde knappt gå på en vecka. Jag mådde sjukt dåligt efteråt på grund av att jag inte fick i mig tillräcklig energi. Jag hade ont i prick hela kroppen då, nu hade jag ”bara” ont i underdelen.

Då sprang jag 42 kilometer på 4.45, i lördags sprang jag 45 kilometer på 5.14 och den tiden inkluderar två kisspauser, några drickpauser, två ätpauser och gång i branta backar. Det händer grejer alltså.. och när jag sprang marathon för tre år sen var jag i superform och mycket lättare.

Bara lite tankar som snurrar i mitt huvud, visst är jag självgod? Kollade resultatlistan och jag kom på plats 136 av 690, inte för att det egentligen spelar roll men det är fan inte illa pinkat heller. Nu låter det som satt tiden var väldigt viktig för mig, så är det inte. Jag är mest förundrad över att det gick så mycket bättre än väntat.

Nu ska jag försöka sova, första arbetsdagen imorgon efter en lååång semester…