Jag heter inte Miriam

Jag fick låna en bok av en kollega för ett tag sen och igår låg jag i 1,5 timme och läste ut den.

image

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes åttiofemårsdag tror de nästan att hon blivit dement. Varför skulle hon annars säga att hon inte heter det som alla vet att hon faktisk heter? Visst vittnar siffrorna som är tatuerade på hennes vänstra arm om hennes historia. Men det finns en annan sanning. Det är dags att sondottern Camilla får veta. Om Auschwitz och Ravensbruck. Om de mest föraktade. Om Anuscha och Didi. Och om hur människor i det fridfulla Jönköping gick ut för att jaga tattare, tio år efter Kristallnatten.

Det är en tung bok, beskrivningarna av vad som hände i koncentrstionslägren, hur de stackars människorna behandlades. Det är svårt att ta in att det skildrar verkligheten och jag slogs emellanåt att det här har ju faktiskt hänt och det är ibland svårt att förstå eftersom det är så oerhört grymt. Hur människor kan behandla andra människor på det sättet är svårt att förstå men det är en viktig bok att läsa, historien får inte upprepa sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s