Mora Trailrun 2016

Så då var det över, Mora Trailrun som jag anmälde mig till för en vecka sen. Tur jag inte visste då exakt hur jobbigt det skulle bli..

Vi körde från Kättbo tjugo över nio i förmiddags och var i Läde utanför Mora vid tio. Sussie efteranmälde sig och sen hängde vi runt lite och kollade in folk. I bilen på väg till Läde kollade jag startlistan och såg att Health by Helena-Helena som jag följt i många år skulle starta i samma klass som mig. Jonas Buud startade i 30-kilometersklassen och han är ju också grym.

Starten gick klockan 11 och loppet började med nätta tre kilometer uppåt. Jag hängde med i en klunga som ömsom sprang och ömsom gick uppför. Tuff start minst sagt och värmen började också stiga men när vi äntligen kom upp på berget möttes vi av en fantastisk utsikt. Naturen var otroligt vacker och verkligen något extra. En fin skylt mötte oss också och den var spot on.

Följande kilometrar kände jag mig riktigt stark och jag fick in ett bra flow på den kuperade stigen. Det gick nerför men inte för brant och jag kunde få upp farten lite. Vid första vätskekontrollen drack jag vatten och energidryck och satte iväg snabbt och drog ifrån klungan jag sprungit med. Vid 6,5 kilometrar satt det ett gäng och hejade och jublade när vi kom. När jag tittade åt höger fattade jag varför för där var en vägg vi skulle uppför. På riktigt, en vägg. Bara att börja klättra. Jag fick mjölksyra men tog mig upp och hängde med två tjejer från Team Nordic Trail som var perfekta harar. Vi knatade på och det var så backigt och så varmt och mitt huvud kokade. Vid sidan av stigen vi sprang på stupade det många meter rakt ner och jag fick lite svindel, livrädd för att snubbla och trilla ner. Vid 10 kilometer kände jag att orken helt började ta slut. Det var sjukt jobbigt att springa nerför också då mina lår knappt orkade hålla emot.

De sista fem kilometrarna var ren och skär kamp. Jag började frysa trots värmen och det är ett tydligt tecken på att kroppen börjar ta slut. Pappa stod och väntade när vi kom upp på en grusväg och då var det 3-4 kilometer kvar. Sjukt jobbig kilometrar. Lite grusväg och sen ett par kilometer asfalt innan sista biten i skogen igen.

Åh vad jag fick kämpa mig fram. Helt hemskt och jag trodde målet aldrig skulle komma. Tillslut vek jag in till backen där allt började och tog mina sista krafter för en spurt som ärligt talat inte gick speciellt snabbt. Speakern ropade ut killen som sprang i mål innan mig men hann inte ropa ut mitt namn utan ropade istället upp killen som kom bakom mig. Det gjorde mig lite sur, det är fantastiskt att få höra någon ropa ut ens namn på upploppet. Killen framför mig vann en startplats till Sälen Fjällmaraton och han var bara sekunder framför mig. I och för sig hade jag nog kastat tillbaka lappen om jag fått någon, var inte sugen på att springa en endaste meter till i hela mitt liv.

1.46 stannade min klocka på och jag är riktigt nöjd med att ha sprungit 15 kilometer i den tuffa terrängen på den tiden. Jag drack massor av vatten och köpte en dricka och sen gick jag och pappa för att vänta in Sussie. Jonas Buud som sprang två varv på 15-kilometersbanan kom in kanske 20 minuter efter mig, helt sjukt. När jag på upploppet mätte dem som skulle fortsätta springa både ett och två varv till ville jag typ gråta för deras skull.

När jag väntade på Sussie fick jag syn på Helena och tog mod till mig och gick fram. Sjukt trevlig tjej och vi pratade en stund. Lite starstruck blev jag men hon är en helt otrolig människa, ni som följer hennes blogg vet.

Och strax därefter kom Sussie, så härligt att få heja henne i mål! Vi åt lite salta chips och kom fram till att vi haft ungefär samma känslor loppet igenom. En promenad till bilen blev det där vi mötte grymma 30- och 45-kilometerslöpare, stor respekt till dem.

All and all, ett roligt lopp men väldigt tufft. Fantastisk natur och jag rekommenderar er som tycker om utmaningar och att springa lite längre att springa nästa år. Det känns som väldigt bra träning inför Sälen Fjällmaraton och jag känner mig ett steg närmare nu.