Igår kväll innan jag skulle sova så kollade jag Aftonbladets app och möttes av det här:

Usch vad jag blev ledsen.. Jag älskade Martha Ehlins sommarprat, otroligt gripande, sorgligt, lyckligt och fantastiskt. Martha Ehlin drabbades av cancer när hon var 30 och efter att ha transplanterat fem organ lyckades hon inte bara överleva utan hon grundade MOD (Mer organdonation). I World Transplant Games – ett världsmästerskap för transplanterade – vann hon fem guldmedaljer i Göteborg 2011, en medalj för varje organ hon fått.

Vilken otrolig människa, vilken kämpe och hjälte. Och så slutade det så här. Hon förtjänade verkligen att få leva och hon ville leva. Världen är så jävla orättvis ibland.. Om ni inte har lyssnat på Martha Ehlins sommarprat så gör det NU. Finns i Sveriges radios app eller Podcast-appen.

Bildkälla

Jag lägger mig i stort sett aldrig i diskussioner på Facebook eftersom det känns helt lönlöst men när jag läser sånt här så blir jag så in i helvete förbannad.

Någon delar en länk om flyktingar som inte vill gå av en buss till ett boende långt ute i tjotahejti och då kommer genast kommentarerna: Om det inte passar kan de åka hem igen! Eller: De ska bara vara tacksamma för allt de får! Varför de här människorna inte ville ur bussen till det här boendet vet inte vi och vi kan omöjligt föreställa oss hur de känner och tänker. Diskussionen fortsatte ganska länge givetvis och jag blir så ledsen och arg och frustrerad och äcklad av att folk spyr ur sig en massa skit. Går de själva runt och är så jävla tacksamma över allt hela tiden? Det är skrämmande att så många människor tycker att de här människorna bara är ett jävla pack som kan åka hem till sitt ”krig”. Vadå ”krig”??? Jag fattar inte hur man kan vara så enkelspårig och bara bestämma sig och sen tycka att man är välkomnande. Jag fick lite skit för att jag antydde att befolkningen i byn inte ville att de skulle komma men fick stöd av en gammal granne som la upp en fin bild av att på den här lilla orten är 21% Sverigedemokrater och det måste ju kännas fantastiskt tryggt att få komma dit. För inte alls länge sen brändes det ett kors utanför ett asylboende i Malung och det ligger ett par mil därifrån.

Senare idag var det någon av mina FB-vänner som likeade en liknande artikel och i kommentarerna till den var det ett jävla liv och om möjligt ännu vidrigare kommentarer. Fy fan alltså. Och det är liksom inga åsikter utan bara Åk hem! Ut med packet! Passar det inte så stick! Och så som de här personerna utrycker sig, sättet de skriver på gör att de verkar så jävla korkade, de framstår som ett gäng idioter som inte fattar ett jävla skit.

Mitt flöde var verkligen fullt av sånt här idag och från och med nu kommer jag att ta bort folk från min vänlista som delar artiklar som leder till hat och vidriga kommentarer. Jag kommer även ta bort de som trycker på like till artiklar eller annat främlingsfientligt. Och jag kommer såklart ta bort dem som skriver rent rasistiska statusuppdateringar.

Men vadå, får man inte tycka vad man vill? Vi har faktiskt yttrandefrihet! Ja tyvärr är det ju så att man får tycka de mest idiotiska sakerna men jag väljer bort att behöva se det för det får mig att må dåligt och det gör mig illa till mods.

Jaha, så man kan inte vara en bra vän bara för att man tycker olika nu eller? Jo vi kanske kan vara vänner ändå men då väljer jag att INTE prata med dig om dessa saker för jag vet vad du har för unken syn. På Facebook finns åsikterna framför mig och jag hinner ta del av dem innan jag har ett val så då är det bättre om vi inte är vänner på Facebook om det är så viktigt för dig att få dela sånt som föder hat mot andra.

Jag kommer även ta bort de som tycker Låt våra svenska klassiker vara, Låt Pippi få vara ifred och Bevara våra svenska traditioner (för de tror att man seriöst vill förbjuda pepparkaksgubbar i luciatåget) är bra grupper att vara med i.

Irriterar mig sjukt mycket på folk som hatar ordet hen för att ”mitt barn är en flicka och ingen jävla höna”. SUCK. Tänk om folk kunde få se sig själva utifrån och se hur korkade de framstår när de håller på så? Hen handlar inte om att göra alla könsneutrala utan ett ord man kan använda när man pratar om någon man inte vet könet på, eller vill prata anonymt om något, eller för att använda i skrift istället för att behöva skriva han/hon. Att ett ord kan vara så farligt så folk måste bli upprörda? Ett hett tips är ju att bara skita i att själv använda ordet och sen inte bry sig om hur andra väljer att göra. Rätt så enkelt och gör inte ont och är inte farligt.

Jag har rätt så mycket ”go” i mig och är en doer som får mycket gjort. När det kommer till att fixa hemma, löpningen och sådana saker. MEN. Sen har jag min akilleshäl i det hela också. Jag har sjukt svårt att få småsaker gjorda som att ringa ett telefonsamtal, posta ett brev, beställa något som är slut eller köpa nya glödlampor. Vi kan ha det sjukt mörkt hemma för att ingen får tummen ur och köper nya lampor och byter.

Varannan månad får vi hem en kartong med glutenfria grejer som vi endast betalar 120 kronor för. Man ringer till ett ställe och beställer och sen kommer kartongen någon dag senare. Som sagt, varannan månad kan vi få hem en sån kartong men hur många tror ni vi beställt i år..? Två. Istället för att bara få tummen ur så får jag köpa glutenfritt i affären istället och då kommer man väldigt snabbt upp i 120 kronor.

En annan grej som är typiskt oss är att inte fixa tekniska grejer. Datorn har varit paj i en månad men det var först igår som jag fixade någon som kan kolla på den, rätt snabbt jobbat ändå tycker jag. Vår tv har haft kass bild sen innan sommaren någon gång, det är myrornas krig i bilden så det är störigt att kolla på. Men har vi fixat det…? Nej. Nu ser vi ju i princip aldrig på tv utan det var nu när ,inga föräldrar var här som pappa blev lite upprörd över det hela och började kolla sladdar och så. Så nu fick jag tummen ur och igår hämtade jag en ny sladd som såklart inte hjälpte och idag har en tv-snubbe varit här för att mäta signalen. Det är något vajsing med det som han inte varit med om förut så han skulle återkomma senare. (Och som den människolitare jag är sa jag att jag lägger nyckel så kan han komma och gå som han vill när jag åkt till jobbet). Så, det tog bara typ fyra månader att fixa tv’n.

En annan sak som jag gör är att jag betalar alltid alla räkningar direkt lönen kommer men sen kanske det kommer en räkning lite senare eller att jag glömt någon som jag har på mailen och då blir det som en spärr inom mig. Jag vet om räkningen, jag tänker på den, men jag kan inte förmå mig att betala den och tillslut kommer en påminnelse och DÅ betalar jag. Helt störd.

När har ni svårt att få tummen ur?

Litar ni på folk i allmänhet eller är ni misstänksamma? För att spinna vidare lite på det jag skrev om igår så tycker jag mig vara en öppen person som inte dömer andra och så är jag en bra människokännare, jag kan ”typer” om man nu kan uttrycka sig så. En annan sak är att jag litar på folk och tänker inte att jag ”borde vara försiktig” utan jag tycker det är självklart att folk inte vill mig illa. Vet inte om det är en bra eller dålig egenskap, kan nog vara både och. Jag har inte tänkt på det så mycket men ikväll när jag körde hem från jobbet funderade jag en del på det. Jag hade bestämt med en man i grannbyn att komma förbi där efter jobbet som jag slutade 21.30 för att lämna min dator som han ska försöka laga. Jag fick kontakt med honom tidigare idag på Facebook och har ingen aning om vem det är. När jag körde från jobbet skickade jag ett mess till Kalle att jag blev sen hem för jag skulle och lämna datorn men han sov redan och ingen annan visste vart jag skulle. Mannen bodde i ett hus längst ner på en väg där det var kolsvart och han skulle ju i princip kunnat slita in mig i huset, mörda mig, stycka mig och dumpa delarna innan Kalle ens vaknat och sett mitt sms. Men jag litar på att han ska ta emot min dator och vara hur trevlig som helst och visst var det så. Jag vill inte börja misstänka folk även om man läser om än det ena och än det andra i tidningarna för då kommer hemskheterna för nära mig.

För några år sen hände en grej som gjorde att jag slets mellan vilja att inte döma folk och rädslan för vad som egentligen kan hända om man litar på fel person. Det var sommaren 2008 och jag körde hem från jobbet när jag blev stoppad av en okänd man mitt ute i ingenstans. Jag skrev om det i gamla bloggen och kopierar in texten här:

Och när jag äntligen fick köra hem så blev jag stoppad mitt ute i ingenstans av en man utan tänder som, om jag får vara fördomsfull, såg mycket tvivelaktig ut. Jag ångrade direkt att jag stannat men samtidigt vill jag inte vara en sån där som inte hjälper mina medmänniskor. Hans bil hade stannat längre in på en grusväg, jag såg inte bilen från vägen utan han bad mig åka dit. Jag tvekade och han förstod nog varför men sa inget. Jag gick med på det men fy fan vad jag inte ville egentligen. Jag var mitt ute i ingenstans, inte ett hus i sikte eller en människa. Han kunde ju lura iväg mig till att göra vad som helst. Så jag ringde Kalle för att han skulle veta vart jag var, men så svarade han inte såklart. Så jag ringde Marika som stod efter Kalle på senaste ringda samtal och vi pratade tills jag kom till bilen. Jag satt kvar, öpnnade motorhuven och han tog fram startkablar och fick igång sin bil. Sen kom han fram och gav mig hundra kronor, som jag tackade nej till, men han insisterade på det och sa jag var värd dem. Och jag kände mig dum. Hade han inte sett ut som han gjorde hade jag kanske inte känt mig så rädd och han var nog väldigt tacksam att det kom någon bil överhuvudtaget.

Vilken svår situation. Neka en medmänniska hjälp eller kanske riskera livet? Vad hade ni gjort? Ni för jättegärna dela med er av tankar och situationer när ni tvingats välja.

I måndags var jag på en mångfaldsutbildning i Lund där det, såklart, pratades om mångfald. En rätt rolig grej, mest för att Johan Wester höll i det, men jag kan inte säga att jag blev så utbildad. Det pratades om att alla är lika värda oavsett kön, sexualitet, religion, ålder eller etnicitet och det är så himla självklart för mig. Frågeställningarna som vi fick var liksom inget att diskutera. I mina ögon är man lite mindre begåvad om man ser ner på en annan människa för att den har en annan hudfärg, är homosexuell eller ung. Hur kan man ens tycka att det är rimligt att tycka så? Jag har mycket svårt att förstå och acceptera det och jag kan nästan bli lite tvärtom och försvara personer som inte behöver försvaras.

Jag tycker alltid att när det pratas om mångfald och allas lika värde så nickar alla och det ser så jävla bra ut men när det väl kommer till kritan så är det så mycket: Alltså, jag är ju inte rasist meeeeeen… eller: Jag har ju inget emot bögar men jag vill inte behöva se det på tv typ. Om man nu är så inskränkt och inte kan tänka längre så borde man gå en håll käften-utbildning iallafall så man lär sig att zip it och sluta spy ur sig pinsamma kommentarer. Men vi har faktiskt yttrandefrihet och man får faktiskt tycka vad man vill! Jo visst har vi det men för det behöver man inte vädra sina unkna åsikter vitt och brett.

Ni har säkert läst om den misstänkte pedofilen som härjat på en massa förskolor runt Kristianstad? Emmas Rocky har gått på en av förskolorna som mannen varit på och jag kan inte ens föreställa mig skräcken hon måste känna. Även om man inte blivit kontaktad av polisen så måste ju tankarna finnas i bakhuvudet hela tiden, har mitt barn blivit utsatt..?

Men det jag tänkte komma till var en annan sak. Jag läste igenom en tråd på Flashback (varför vet jag inte, blir lika upprörd varje gång) och där återkom det hela tiden: Vad gjorde den övriga personalen? Varför gjorde de ingenting? Men alltså, antagligen har ju inte den här mannen varit öppen med vad han sysslat med och antagligen är han expert på att smyga med det. Och jag tänker att den övriga personalen har fullt upp med att jobba med barnen, inte hålla koll på sina kollegor. Och man ser ju inte sånt som sker i smyg om man inte letar efter det. Ska all kvinnlig personal behandla varje manlig kollega som en potentiell pedofil? Ja kanske det är dit vi har kommit i samhället men då skulle det väl bli ett jävla liv på alla stackars kränkta män som minsann aldrig skulle göra något.

Det är inte kvinnors ansvar att se till så att en pedofil inte kan förgripa sig på ett barn, det är inte kvinnors ansvar att se till att inte bli våldtagna, det är inte kvinnors ansvar att ta hand om alla män som beter sig illa.

Det var någon som kom med den kloka kommentaren att den kvinnliga personalen säkert hade lämnat barnen med den manliga pedofilen för att de ville gå ut och shoppa istället. Det är så jävla sjukt!! Hatar alla dessa inskränkta äckel som sitter och häver ur sig skit på Flashback, de är så jävla vidriga!