Jag avskyr att skriva det här i lägget. Dels för att jag inte vill vara ”sån” och dels för att jag är arg på mig själv för att det blivit så här. Jag är skadad och även om jag kommit en bra bit på vägen så är jag inte framme än.
Vikten. Jag har gått upp mycket i vikt. Det är som att jag har en viss vikt som jag kan pendla runt och då bryr jag mig inte. Då sitter kläderna bra, jag mår bra, jag orkar springa och jag känner mig glad och nöjd. Jag har en vikt som jag trivs i, inte just för att det är den siffran på vågen som spelar så stor roll utan för att jag vet hur jag mår då.
Idag vägde jag mig och jag ligger nästan nio kilo ifrån min må bra-vikt. Och jag blir så arg för att jag tillåter mig själv att proppa i mig kalorier på det sättet att hur mycket jag än tränar så går jag upp i vikt. ”Det syns inte” säger Kalle men jag ser att det syns. Det syns i ansiktet och på överkroppen, allt lägger sig där. Mina byxor spänner och gör ont och jag har massa kläder som jag undviker nu.
Jag har en stor utmaning i augusti, jag ska springa 45 kilometer. 45 kilometer är långt och jag vill helst inte bära med mig nio extra kilo då. Det är rätt mycket vikt och kommer sluta på kroppen och göra allt mycket mycket jobbigare.
Jag vet bara inte hur jag ska göra. Kanske fokusera på vikten nu och tappa lite för att sen fokusera mer på den hårda träningen? Jag vill ju gärna ha en quick-fix men sådana finns ju inte, det vet jag. Och jag vet ju hur jag ska göra för jag har gjort det massor av gånger förut.
Tråkigt inlägg, jag vet. Jag vill inte vara sån här, jag vill bara vara nöjd och glad och sluta bry mig men då kommer jag gå upp upp upp i vikt och hur långt ska man låta det gå? Hur gör ni? Hur tänker ni? Jag har så svårt för lagom och att inte äta allt jag ser, helt besatthet jag av att äta, livrädd för att vara hungrig. Jäkla uppfuckade hjärna…
Life of Siljesvärd 
Du klarar av det…vad du än bestämmer dig för!
GillaGilla
Även om man normalt sett inte tänker vikt, kan man ibland hamna där ändå. Kanske inte i antalet kg (om man inte äger en våg t.ex.) men i känslan på kläderna.
Just nu är jag (helt otippat) inne i en period där jag INTE är sötsugen (fråga mig inte varför). Men det handlar till 98 % om en vana. Du fixar det, jag lovar!
Kram M
GillaGilla
Du kommer fixa det!!! Tänk vilken fantastik kropp du har, som orkar och kan springa så som du gör redan!
Jag är lite som Malin nu, inte så sötsugen…unnar mig dock om antingen fredag eller lördag. Struktur på mellanmål…är a och o för mig!
You can do it, you are awesome! ❤
Kram// Lina
GillaGilla
Förstår känslan. Man vill inte vara en ”dålig förebild” som bantar och späker sig, men har man extrakilon som man varken vill ha eller behöver så kommer dom inte att försvinna av sig själv, och då måste man göra något. Din kropp, din blogg, du bestämmer. Skriv precis så mycket eller lite om din vikt du vill, alla är fria att välja om de vill läsa eller inte 🙂
GillaGilla
Eller hur, känner precis som du. Sen tycker jag att det handlar om hur man skriver och uttrycker sig. Det går ju att formulera sig på sätt som inte är hetsiga och nedvärderande.
GillaGilla