Så här ser fötterna ut dagen efter. Svullna efter att ha stressat runt hela dagen och blanka efter att ha blivit insmorda. Men så fina. Jag är jättenöjd och så glad för mina fina fötter. Nu är mina barn skyldig mig extra mycket tacksamhet, jag har inte bara gått igenom smärtsamma förlossningar utan även tatuerat fötterna och det var fan ännu värre.

Så. Nu är andra foten äntligen tatuerad och jag behöver aldrig göra det igen. Tur är väl det för jag skulle hellre hugga av mig båda fötterna än att göra det igen. Det gör SÅ.JÄVLA.ONT. Jag tål mycket smärta men det här, det här är för mycket. Grejen är att jag klarar hög smärta i ett par timmar men sen är det som om kroppen lägger ner, adrenalinet är slut och varenda nerv och kroppen skriker att den inte klarar mer. Tatueringen gick ganska fort att göra, jag fick bedövningsspray efter att linjerna och en del av skuggningen gjorts men den hjälpte föga tycker jag. Men jag bet ihop, tog mig igenom det och det kändes okej när den var klar. Då säger Elin, tatueraren, att nu ser ju den andra tatueringen gammal och trist ut i jämförelse men om jag ville kunde hon fräscha upp den med nya linjer och färg. Om jag pallade alltså.. Och jag är ju som jag är: Kör på! Jag pallar! Men alltså, en timme till var för mycket. Jag sa ju att när jag skulle göra högra foten så skulle jag dela upp det på två gånger och nu körde jag båda fötterna istället. När vi fräschade upp Nemo-tatueringen så trodde jag att jag skulle dö. Jag hade inget att sätta emot längre och varenda gång nålen sattes i min hud så gjorde det så jävla jävla jävla ont så jag kan inte beskriva det. Jag tänkte på tortyr, och på hur det känns att såga av ett ben så då kan ni ju tänka er. I slutet så trodde jag inte att jag skulle klara mer, det var på gränsen alltså. Men nu är det gjort, fötterna gör ont och jag kan knappt gå men så snygga de kommer vara i resten av mitt liv! Jag var hos Elin på Hand & Hjärta tatuering i Lund, hon gjorde ju andra foten också men då jobbade hon i Malmö. Hon skulle gifta sig nästa vecka så det blev en del bröllopssnack, iallafall i början när jag inte vred mig i plågor.

Slutresultatet får ni se imorgon! Och jag veeeet att skorna är skämmigt och fula men prova att få in fötterna i några andra. Nu kommer jag dock gå barfota några dagar.

Herregud! Om en vecka är det jag som sätter mig i tatuerarstolen för första gången på fem år. Vanligtvis ser jag fram emot det men inte nu, nej fy fan vad jag gruvar mig. Jag ska tatuera min högra fot och jag har inte glömt hur jävla pisshelvetes ont det gjorde när jag tatuerade den vänstra. Jag fick ju på hjärnan att jag var tvungen att tatuera in Leons namn på min andra fot innan bröllopet men nu ångrar jag mig. Eller jag ångrar att jag gjorde en Nemo-tatuering över precis hela foten för nu måste jag ju göra den andra, det var det som var planen hela tiden. Andra barnet glöms alltid bort men det här måste jag göra. Usch kan jag inte få föda ett till barn istället…