TW CW – kropp & vikt

Jag vet inte hur jag ska skriva, hatar att behöva skriva det men det är väl lika bra att gå rakt på sak antar jag. Och de som tycker det är jobbigt, mår dåligt och blir triggade av att läsa om kropp, vikt och viktnedgång behöver inte läsa.

Jag har gått upp jättemycket i vikt. Och det kommer väl inte som en överraskning för någon eftersom, ja det syns ju tydligt. Och jag mår skit över det såklart, med en uppfostran i vårt samhälle så mår man ju ofta dåligt över att inte vara smal och snygg vilket är två saker som tydligen ska höra ihop.

OBS!! Här vill jag flika in att jag inte tycker att det är fult att vara överviktig. Jag tycker inte att det är fel. De jag känner eller ser ute som inte är ”normsmala” tycker jag ser fantastiska ut. Men på mig själv sitter allt fel och ser hemskt ut, tycker jag.

Och det är inte bara utseendemässigt. Mina kläder passar inte längre. Ångesten över att hösten kommer och jag inte har några byxor jag kan ha. Att vinterjackan kommer vara för liten. Och nej, det här är ingen inbillning. Jag har fått köpa nya, större kläder för att ens ha något att ta på mig i våras och nu i sommar. Oh nu sitter de kläderna som ett korvskinn. Upp, upp, upp pekar vikten och när jag idag ställde mig på vågen fick jag en chock. Sen i vintras när jag sist vägde mig har jag gått upp 7 kilo och sen jag vägde mig gången innan det ungefär 10 kilo. Så ja, 17 kilo plus. Det är ingen inbillning eller ”något som inte syns”. För syns gör det, och känns.

Jag orkar knappt springa längre. Långa pass är ett minne blott, tempot har dragits ned avsevärt och det är skitjobbigt. Och jag har inga träningskläder att ta på mig. Har fått köpa ett par nya linnen, shorts och en sport-bh.

Mina vanliga bh:ar skaver så jag har ständiga märken, jag får skavsår mellan låren och under överarmarna när jag springer och allt känns uppriktigt sagt förjävligt.

Och hur kunde det bli så här kan man ju undra? Jag tränar ändå 4-5 gånger i veckan, löpning och styrketräning, och det är väl det som gör det här så skämmigt. Att jag tränar så mycket men bara går upp i vikt. Jag väger alltså nästan lika mycket som när Leon var nyfödd.

Nu vill jag inte ha några kommentarer om att jag ska strunta i vågen, att jag är fin som jag är och att jag ”bara” behöver göra si eller så. Jag mår skit och tänker på det här typ 80% av min vakna tid. Och jag skäms, jag skäms så himla mycket att jag seriöst haft tankar på att inte träffa gamla kompisar jag inte sett på ett par år på grund av hur jag ser ut.

Jag märker det på omgivningen också. När jag gått ner i vikt och var normsmal så fick jag så mycket komplimanger för hur snygg jag var, hur duktig jag var och vilken inspiration jag var. Nu ekar det tyst vill jag lova, det är ingen som tycker man är snygg när man går upp i vikt. Och jag vill starkt poängtera att det har inget med min känsla att göra, att jag vill att folk ska säga att jag är snygg. Jag vill bara understryka hur fucked up samhället är och hur mycket värde vårt utseende har. Mina nära och kära älskar mig lika mycket vad jag än väger men det är säkerligen någon som bakom min rygg utbrustit: Oj vad hon har gått upp i vikt!

Och när hände detta då? Ja säg det.. efter förra sommaren tyckte jag att jag lagt på mig lite, skaffade en PT och hade ett par månader. Dock var jag för ofokuserad och kände att det var inte värt pengarna då så jag slutade i december och där sa det pang och jag gick snabbt upp i vikt. Fattade det inte själv.

En kompis la upp en bild på mig från en fest i somras och när jag såg den ville jag försvinna. Herregud. Satte den bredvid en ett par år gammal bild och skillnaden är enorm.

Jag mår skit över att se skillnaden. Jag måste göra något åt det här för att inte tappa det totalt och idag signade jag upp mig på ViktVäktarna. Typ det enda sätt jag inte gått ner i vikt med. Så, det är dags att börja om igen. Tyvärr kan jag inte förlika mig med det här och älska mig själv för hur jag ser ut. Det påverkar min löpning och det lider jag av. Så, det var min sanning som jag inte velat skriva om innan för att jag skämts så mycket. Även om det är uppenbart för alla som ser mig så kan jag ju låtsas må bra om jag inte pratar om det.

Jag vill kunna ha mina kläder igen, sjukt att behöva köpa allt nytt. Jag vill orka springa långt och snabbt igen. Jag har säkerligen fått hälsporre på grund av min snabba viktuppgång och belastningen har blivit för mycket. Jag vill bara må bra i min kropp.

Så ligger det till. Vill ni att jag skriver om den här resan? Redovisar hur det går? Eller är det bara jobbigt att läsa om? Jag vet inte hur jag ska göra men era åsikter kanske kan hjälpa mig välja.

Ont i hjärtat

Det har varit en ledsam dag, nu känns allt så definitivt. Jag vet att jag skriver i gåtor och jag kommer skriva vad det handlar om, snart. Men jag vet att folk i sånna här situationer har en tendens att ifrågasätta och jag orkar inte behöva gå in i försvar. Det är jobbigt nog som det är.

Jag skriver om träningspasset jag körde idag istället. Jag jobbade dygn från igår och slutade 9.30 idag. Har börjat ta med träningskläder till jobbet eftersom det är lika bra att komma iväg direkt, åker jag hem först blir det lätt att jag stannar där.

Jag googlade upp ett intervallpass på morgonen och körde det på löpbandet på gymmet, så här såg det ut:

Värm upp 10 minuter i lugnt tempo.
5 x 1 min i ett tempo 10 sek snabbare än din tävlingsfart på 5 km, med 30 sekunders vila.
2 min vila.
Upprepa hela intervallsekvensen två gånger.
Avsluta med 10 min nerjogg.

Ett effektivt pass som var lagom jobbigt, ett bra sätt att starta veckan på. Imorgon börjar jag jobba klockan ett och ska träna ett styrkepass innan det.

Tufft beslut

Och så var helgen över för mig. Ska strax åka till jobbet och göra ett dygn där. Men det har varit en bra helg, spontanträff i fredags och igår körde vi en lugn dag. Det var soligt men kallt ute och vi åt tacos och spelade tv-spel och tittade på solsidan. Jag fick till en springtur på eftermiddagen. 10 km i sol och jäkligt kalla vindar, hade behövt klä mig lite varmare för jag höll på att frysa ihjäl i början. Men skönt ändå att få lite frisk luft och solstrålar på näsan.

Men vi har också tagit ett jobbigt beslut den här helgen. Ett sånt där beslut som vi borde tagit för länge sen men dragit ut på för att det är för jobbigt att säga det rakt ut. Jag skriver mer om det sen men vill lösa lite praktiska saker först. Det är det enda rätta och vi borde gjort det för länge sen men det är så himla jobbigt och ledsamt.

Ont i bröstet

I förrgår på jobbet så kom det en smärta över bröstet successivt smygande. Märklig känsla, som träningsvärk typ men ändå inte. Det gjorde ondare och ondare och kändes när jag rörde mig och även vid in- och utandning. Inte som ett tryck och det kändes liksom ytligt och sitter ovanför brösten. Igår var det bättre och jsg gick och tränade. Hade ett kasst pass men det berodde inte på att jag hade ont utan för att jag var trött och omotiverad och arg på mig själv av olika anledningar. Det gjorde lite ont när jag tränade men inget som hindrade det jag gjorde.

Sen försvann det onda och jag tänkte att det väl var någon konstigt träningsvärk för att jag lyft eller vridit mig konstigt när vi renoverat. Idag hade jag glömt att jag överhuvudtaget haft ont fram tills strax innan 23 då jag reste mig ur en fotölj. Då slog smärtan till från ingenstans, jättekonstigt. Men det känns ytligt fortfarande, som om det ligger mellan huden och benet typ.

Vad kan det vara?

Våld i skolan

Jag hatar att känna att jag inte kan skydda mina barn, det är den värsta känslan som finns. Ju äldre de blir, desto mindre kan jag skydda dem. De bryter sig loss, frigör sig bit för bit och jag måste släppa efter.

Idag hände det en sak i skolan som jag blev otroligt upprörd och ledsen över. En klasskompis till Nemo hade letat efter en bok, någon frågade vad den hette och Nemo kom ihåg och svarade att den hette Fy Farao. Ett annat barn sa då till ett tredje barn att Nemo sagt Fy Farao åt honom varpå det barnet från ingenstans flög på Nemo och tog strypgrepp. Nemo blev såklart jätterädd och ledsen, både för själva händelsen och för att hans halsband som han fick i doppresent gick sönder.

Jag blir så jävla arg. Hur kan ett barn så oprovocerat flyga på ett annat barn och ta strypgrepp? Det oroar mig att det är den reaktionen som spontant kommer. Det gör ont i mig att Nemo inte kan vara trygg i skolan utan ska vara rädd för att bli utsatt för våld. Ett strypgrepp som är så hårt att en relativt gedigen halskedja går sönder. Det är fruktansvärt.

Kalle skulle iväg med Nemo och hans kompisar på Laserdome och fått en kort rapport om vad som hänt men när jag hämtade Leon så stövlade jag in och pratade med Nemos lärare som kommit ut från toaletten precis när det hände. Jag sa precis vad jag tyckte och tänkte. Jag skyller absolut inte på skolan och jag förstår att de inte har resurser men jag tycker inte barnen ska vara ensamma i kapprummet. Det är ofta väldigt stökigt och bråkigt där.

Enligt läraren hade barnet som gett sig på Nemo varit jätteledsen för vad han gjort, brutit ihop tre gånger och bett om ursäkt flera gånger. Mamman hade kontaktats och en anmälan till rektorn var gjord. Nemo berättade att han accepterat hans ursäkt och att de hade lekt efteråt. Läraren trodde inte att barnet skulle göra om det för han var otroligt ångerfull.

Jag kanske överdriver men jag kan inte släppa det. Känner mig jätteledsen och arg och vill göra något mer, men det kanske inte finns mer att göra. Jag tycker bara att barnen är så stora nu att de vet vad ett strypgrepp innebär, det kan göra stor skada. Vi har utvecklingssamtal på torsdag och jag kommer att prata om det igen, kanske mer för min egen skull? Barn släpper det och går vidare lättare tror jsg. Hoppas jag. Jag vill verkligen inte att Nemo ska känna sig rädd när han är i skolan och att han ska känna att det finns risk för att bli utsatt för våld.

De är bara åtta år, jag är livrädd för hur det ska bli framöver.

Nyårsspringet 2017 & Mål för 2018

Jag hinner aldrig springa på julafton då det är så mycket annat som ska göras men att springa på nyårsafton är en tradition jag haft de senaste åren. Och ett lite längre pass, över en mil. Känns bra inför en dag med mycket mat och dryck och som ett bra avslut på året och ett avstamp in i det nya.

Igår var det tre-fyra minusgrader och lätt snöfall när jag gav mig ut med Annie. Hon har fått följa med på alla mina springturer här då hon blir helt tokig när jag tar på mig springkläderna.

Eftersom det är så mycket snö i skogen så sprang vi på grusvägen mot Gävunda, sprang sex kilometer och sen vände vi och sprang tillbaka. 12 kilometer totalt och det gick bra men var lite jobbigt i slutet.

Jag har gått upp mycket i vikt under december, helt galet. Alla kläder spänner, till och med mina ringar sitter sjukt tight. Mycket mat, godis och vin har gjort sitt och när vi kommer hem ska jag, än en gång, ta tag i mig själv. Vi åker hem den tredje och från den fjärde blir det både socker- och alkoholfritt för min del. Undantag om jag skulle bli bortbjuden till exempel. Lite rivstart på det nya året och jag gillar nystarter och att ha ett projekt.

Jag gav mig själv en nyårspresent igår, en anmälan till Ultravasan 45. Jag älskade det loppet, trots ösregn nästan hela tiden och smärtan i benen. Det var helt fantastiskt och jag vill göra det igen. Klurar även på Köpenhamn Marathon i maj, vågar jag…?

Så, målen för 2018 är att komma i form igen och ta mig an lite långa lopp. Ska bli så roligt!

Pissed off

Idag har min bägare runnit över och jag har känt mig så jäkla arg. Jag brukar vara bra på att släppa saker som har med jobb att göra men det här har jag tagit personligt och kan inte skaka av mig. Det känns så jävla pissigt att bara få skit när man bara biter ihop och försöker och försöker. Så. Nu ska jag sova.

Älskar att vara kvinna

Den här månaden har varit förjävligt ut ägglossnings- och menssynpunkt. Tack och lov har PMS’en varit okej iallafall. Lite känslig för vissa saker, typ att folk inte tycker om mig längre.

Iallafall, nu får ni höra detaljer. För ett par veckor sen så kunde jag riktigt känna ägglossningen. Det var som att livmodern bara svullnade upp och jag fick ont och byxorna blev för små på ett par timmar. Det gick över rätt snabbt tack och lov men för ett par dagar sen fick jag mens och igår kväll slog jordens mensvärk till. My god alltså. Sjukt ont, kunde knappt somna och idag har livmodern känts dubbelt så stor och skavt. Varje steg jag tar och direkt jag sätter mig så gör det ONT. När jag reser mig gör det ONT.

Fy fan vad jag älskar att vara kvinna alltså, så mycket som är fantastiskt med det. Så här ont brukar jag inte ha och definitivt så här länge. Har beklagat mig inför ALLA på jobbet iallafall, då känns det lite bättre.

Fel fokus

Jag hamnade i en diskussion på jobbet idag angående hashtagen #metoo. Ingen jätteallvarlig diskussion men jag blev lite irriterad, tror att det kanske lyste igenom. Personen jag pratade tog upp det och började prata om problemet med hashtagen, att det finns kvinnor som ”rider på vågen” och bara lägger upp den för att liksom.

Ja det finns säkert en liten liten del kvinnor som gör det för idioter finns det överallt men att belysa det som problemet i sammanhanget upprör mig. Att lägga över problemet på kvinnorna, as usual. Det är ett icke-problem i sammanhanget och jag tycker det är bra att hashtagen visas och att historier berättas. Det jag delade med mig av igår pratar jag aldrig om. Jag har skämts, jag har känt mig full av skam. Anklagat mig själv, jag fick skylla mig själv helt enkelt. Jag tyckte det var SJUKT jobbigt att lägga upp de historierna och skrev till och med en ”varning” när jag länkade på Facebook eftersom jag tänker att min familj tycker det skulle vara jobbigt att läsa.

Egentligen vill jag bara skrika ut det, berätta för att så mycket skit jag fått ta. Detaljer om situationer som är så sjuka att jag knappt tror att det hänt när jag tänker på det. När de här dolda berättelserna kommer ut, det är då folk förstår tror jag. Bara för att man inte blivit överfallen och våldtagen i en mörk gränd av er främling så ska det man varit med om inte förminskas.

Ja jag blir så upprörd när jag tänker på det, bäst att avsluta.

#metoo

En hashtag som, tyvärr, har tagit över sociala medier. Tyvärr som i att den finns och att det är så ofantligt många som använder den. Finns det någon kvinna som inte blivit sexuellt trakasserad eller utnyttjad av en man? Jag tror inte det. Det finns nog de som hävdar att de inte blivit det men det är de som håller männen om ryggen eller personer som Elisabeth Höglund som anser att ”det är väl inte så farligt”.

Jag har inte varit i närheten av att råka ut för vad många andra tvingats vara med om men det som hänt ska ändå inte förminskas eller glömmas bort. Det har hänt och det var fel.

I skolan och på ungdomsgården blev jag konstant tafsad på. På brösten, på rumpan, mellan benen. Fasthållen och sen tog killarna sig friheter. Kommentarerna ropades efter mig i korridoren, kommentarer om min kropp som gjorde att jag tillslut gick med sjukt dålig hållning för att inget skulle synas.

En pojkvän som kränkte och misshandlade fysiskt och psykiskt i nästan 2,5 år och som tjatade till sig sex i de mest konstiga situationer.

En kompis som tjatade till sig sex.

En chef som trakasserade mig och mina kvinnliga kollegor så vi tillslut anmälde. Det gick till rättegång. Han blev friad. Inte på grund av att vi inte blev trodda utan på grund av att ”så var stämningen på kontoret”.

Jag träffade en kille ute på en nattklubb och jag följde med honom hem. När vi hade sex började han plötsligt slå mig och bet mig hårt i ansiktet och i armarna. Jag hade blåmärken i form av tandavtryck länge efteråt.

Jag skulle lämna Möllan efter en kväll på krogen när två män försöker få in mig i en bil. Jag gör motstånd och slår den ena med en knytnäve i ansiktet och tack och lov kom en person precis då och skrämde bort dem.

Jag träffade ett gäng kollegor hemma hos en av dem. Plötsligt när vi sitter i soffan börjar mannen till kvinnan vi var hemma hos att smeka mig på rumpan och ryggen när vi alla sitter inklämda i en soffa.

Det sorgliga är att jag skulle kunna fortsätta med jättemånga fler exempel. Och alla jag känner skulle bara kunna fylla på i en oändlighet. Det är så många som tycker att jag är överdriven och drar alla män över en kam med vad ska jag göra då? När främlingar, pojkvänner, äldre män och kompisar som alla är MÄN har tagit sig friheter på mig och min kropp. Det är vidrigt och de som gastar inte alla män kan dra åt helvete. Jag VET att det inte är alla män men tillräckligt många för att jag inte vågar chansa mer iallafall.