Låt veckan gå fort

Är inne i min mest intensiva jobbvecka i schemat, nackdelen med att vara ledig mycket i perioder. Jobbade långt pass i helgen, dygn idag till imorgon, heldagsmöte på onsdag och dygn torsdag till fredag. Längtar alltså till fredag..

Jag är inte lika avgrundstrött som förra veckan men känner mig lite konstig av Premalexen. Har ingen aptit alls på morgonen och inget sug efter att äta. Svårt att få i mig lunch också. Lite ångest har jag också men jag vet inte om det är av medicinen eller något annat som skaver.

Om två veckor har jag årets ”ensam-vecka” och jag både ser fram emot det och inte. Det är superskönt att rå om mig själv, ta det lugnt och helt styra min tillvaro. Men samtidigt är det lång tid att vara från familjen. Dock jobbar jag mycket den veckan så den kommer nog gå fort.

Fin bild som Camilla tog på Stationsfesten för två veckor sen.

Dålig sömn

I två nätter nu har jag drömt jättemycket och sovit så himla dåligt, helt slut på dagarna. Det har varit stressiga drömmar om allt från höjder till svinkoppor och jag minns drömmarna supertydligt. Tänker dock inte tråka ut er med att berätta vad de handlade om, finns det något tråkigare än folk som berättar om sina drömmar??

Igår var jag på vårdcentralen och pratade om PMS, min viktuppgång och dåliga hy. Jag har fått Premalex utskrivet och imorse var jag och tog blodprov så de kan kolla mina värden. Så nu hoppas jag att det hjälper och att jag kanske får något svar, eller så får jag bara acceptera att jag skött mig himla dåligt med vad jag stoppat i mig.

Träningen är svårmotiverad just nu, får verkligen tvinga mig. Igår körde jag en halvtimme på träningscykel på gymmet och valde ett random hill-program. Svettig och möra ben fick jag av det och det kändes bra, viktigt att hålla igång kondisen nu med ett löparuppehåll.

Idag styrketränade jag efter att ha tagit blodprov och det gick också bra, gillar det mer och mer.

Nu ska jag vila lite innan det är dags att äta lunch och innan skolan slutar. En promenad med Dixon ska jag också hinna med..

Rivstart

Första vägningen idag. Jag valt att väga mig på fredagar eftersom jag alltid tyckt det känns bäst. Om någon tycker det är jobbigt att läsa om vikt och siffror så sluta läs här. Många tyckte det skulle vara kul/inspirerande/peppande att hänga med på den här resan så jag väljer att skriva om det. Tycket man det är jobbigt kan man undvika inlägg markerade med Viktväktarna.

Iallafall, jag var riktigt nervös inför dagens vägning men det hade jag inte behövt. Minus 2,3 kilo! Helt galet. Mest vätska, det fattar jag också men det känns bra och peppande med en riktig rivstart. Så, nu är det bara att kämpa vidare med typ 15 kilo till. Om jag pallar så mycket…

D2480A36-550A-4545-B272-EAF2FF22942B
Jag har inte tagit några nya bilder idag så det får bli några på min älskade farmor som skulle ha fyllt år idag. Idag är det även tre år sen sista gången jag träffade henne och på söndag är det tre år sen hon gick bort. 💔

TW CW – kropp & vikt

Jag vet inte hur jag ska skriva, hatar att behöva skriva det men det är väl lika bra att gå rakt på sak antar jag. Och de som tycker det är jobbigt, mår dåligt och blir triggade av att läsa om kropp, vikt och viktnedgång behöver inte läsa.

Jag har gått upp jättemycket i vikt. Och det kommer väl inte som en överraskning för någon eftersom, ja det syns ju tydligt. Och jag mår skit över det såklart, med en uppfostran i vårt samhälle så mår man ju ofta dåligt över att inte vara smal och snygg vilket är två saker som tydligen ska höra ihop.

OBS!! Här vill jag flika in att jag inte tycker att det är fult att vara överviktig. Jag tycker inte att det är fel. De jag känner eller ser ute som inte är ”normsmala” tycker jag ser fantastiska ut. Men på mig själv sitter allt fel och ser hemskt ut, tycker jag.

Och det är inte bara utseendemässigt. Mina kläder passar inte längre. Ångesten över att hösten kommer och jag inte har några byxor jag kan ha. Att vinterjackan kommer vara för liten. Och nej, det här är ingen inbillning. Jag har fått köpa nya, större kläder för att ens ha något att ta på mig i våras och nu i sommar. Oh nu sitter de kläderna som ett korvskinn. Upp, upp, upp pekar vikten och när jag idag ställde mig på vågen fick jag en chock. Sen i vintras när jag sist vägde mig har jag gått upp 7 kilo och sen jag vägde mig gången innan det ungefär 10 kilo. Så ja, 17 kilo plus. Det är ingen inbillning eller ”något som inte syns”. För syns gör det, och känns.

Jag orkar knappt springa längre. Långa pass är ett minne blott, tempot har dragits ned avsevärt och det är skitjobbigt. Och jag har inga träningskläder att ta på mig. Har fått köpa ett par nya linnen, shorts och en sport-bh.

Mina vanliga bh:ar skaver så jag har ständiga märken, jag får skavsår mellan låren och under överarmarna när jag springer och allt känns uppriktigt sagt förjävligt.

Och hur kunde det bli så här kan man ju undra? Jag tränar ändå 4-5 gånger i veckan, löpning och styrketräning, och det är väl det som gör det här så skämmigt. Att jag tränar så mycket men bara går upp i vikt. Jag väger alltså nästan lika mycket som när Leon var nyfödd.

Nu vill jag inte ha några kommentarer om att jag ska strunta i vågen, att jag är fin som jag är och att jag ”bara” behöver göra si eller så. Jag mår skit och tänker på det här typ 80% av min vakna tid. Och jag skäms, jag skäms så himla mycket att jag seriöst haft tankar på att inte träffa gamla kompisar jag inte sett på ett par år på grund av hur jag ser ut.

Jag märker det på omgivningen också. När jag gått ner i vikt och var normsmal så fick jag så mycket komplimanger för hur snygg jag var, hur duktig jag var och vilken inspiration jag var. Nu ekar det tyst vill jag lova, det är ingen som tycker man är snygg när man går upp i vikt. Och jag vill starkt poängtera att det har inget med min känsla att göra, att jag vill att folk ska säga att jag är snygg. Jag vill bara understryka hur fucked up samhället är och hur mycket värde vårt utseende har. Mina nära och kära älskar mig lika mycket vad jag än väger men det är säkerligen någon som bakom min rygg utbrustit: Oj vad hon har gått upp i vikt!

Och när hände detta då? Ja säg det.. efter förra sommaren tyckte jag att jag lagt på mig lite, skaffade en PT och hade ett par månader. Dock var jag för ofokuserad och kände att det var inte värt pengarna då så jag slutade i december och där sa det pang och jag gick snabbt upp i vikt. Fattade det inte själv.

En kompis la upp en bild på mig från en fest i somras och när jag såg den ville jag försvinna. Herregud. Satte den bredvid en ett par år gammal bild och skillnaden är enorm.

Jag mår skit över att se skillnaden. Jag måste göra något åt det här för att inte tappa det totalt och idag signade jag upp mig på ViktVäktarna. Typ det enda sätt jag inte gått ner i vikt med. Så, det är dags att börja om igen. Tyvärr kan jag inte förlika mig med det här och älska mig själv för hur jag ser ut. Det påverkar min löpning och det lider jag av. Så, det var min sanning som jag inte velat skriva om innan för att jag skämts så mycket. Även om det är uppenbart för alla som ser mig så kan jag ju låtsas må bra om jag inte pratar om det.

Jag vill kunna ha mina kläder igen, sjukt att behöva köpa allt nytt. Jag vill orka springa långt och snabbt igen. Jag har säkerligen fått hälsporre på grund av min snabba viktuppgång och belastningen har blivit för mycket. Jag vill bara må bra i min kropp.

Så ligger det till. Vill ni att jag skriver om den här resan? Redovisar hur det går? Eller är det bara jobbigt att läsa om? Jag vet inte hur jag ska göra men era åsikter kanske kan hjälpa mig välja.

Ont i hjärtat

Det har varit en ledsam dag, nu känns allt så definitivt. Jag vet att jag skriver i gåtor och jag kommer skriva vad det handlar om, snart. Men jag vet att folk i sånna här situationer har en tendens att ifrågasätta och jag orkar inte behöva gå in i försvar. Det är jobbigt nog som det är.

Jag skriver om träningspasset jag körde idag istället. Jag jobbade dygn från igår och slutade 9.30 idag. Har börjat ta med träningskläder till jobbet eftersom det är lika bra att komma iväg direkt, åker jag hem först blir det lätt att jag stannar där.

Jag googlade upp ett intervallpass på morgonen och körde det på löpbandet på gymmet, så här såg det ut:

Värm upp 10 minuter i lugnt tempo.
5 x 1 min i ett tempo 10 sek snabbare än din tävlingsfart på 5 km, med 30 sekunders vila.
2 min vila.
Upprepa hela intervallsekvensen två gånger.
Avsluta med 10 min nerjogg.

Ett effektivt pass som var lagom jobbigt, ett bra sätt att starta veckan på. Imorgon börjar jag jobba klockan ett och ska träna ett styrkepass innan det.

FD8A4683-FB6B-4D47-B0FB-CD7FCC2B25EE

Tufft beslut

Och så var helgen över för mig. Ska strax åka till jobbet och göra ett dygn där. Men det har varit en bra helg, spontanträff i fredags och igår körde vi en lugn dag. Det var soligt men kallt ute och vi åt tacos och spelade tv-spel och tittade på solsidan. Jag fick till en springtur på eftermiddagen. 10 km i sol och jäkligt kalla vindar, hade behövt klä mig lite varmare för jag höll på att frysa ihjäl i början. Men skönt ändå att få lite frisk luft och solstrålar på näsan.

D91E34BC-BBC4-4DEC-A316-D77FA9632FE6

Men vi har också tagit ett jobbigt beslut den här helgen. Ett sånt där beslut som vi borde tagit för länge sen men dragit ut på för att det är för jobbigt att säga det rakt ut. Jag skriver mer om det sen men vill lösa lite praktiska saker först. Det är det enda rätta och vi borde gjort det för länge sen men det är så himla jobbigt och ledsamt.

Ont i bröstet

I förrgår på jobbet så kom det en smärta över bröstet successivt smygande. Märklig känsla, som träningsvärk typ men ändå inte. Det gjorde ondare och ondare och kändes när jag rörde mig och även vid in- och utandning. Inte som ett tryck och det kändes liksom ytligt och sitter ovanför brösten. Igår var det bättre och jsg gick och tränade. Hade ett kasst pass men det berodde inte på att jag hade ont utan för att jag var trött och omotiverad och arg på mig själv av olika anledningar. Det gjorde lite ont när jag tränade men inget som hindrade det jag gjorde.

Sen försvann det onda och jag tänkte att det väl var någon konstigt träningsvärk för att jag lyft eller vridit mig konstigt när vi renoverat. Idag hade jag glömt att jag överhuvudtaget haft ont fram tills strax innan 23 då jag reste mig ur en fotölj. Då slog smärtan till från ingenstans, jättekonstigt. Men det känns ytligt fortfarande, som om det ligger mellan huden och benet typ.

Vad kan det vara?

F39B67DB-5E98-4F48-AFB4-9EA9BD31B854